Obesitas som kronisk komplex sjukdom
Kunskapen om obesitas som kronisk komplex sjukdom har länge varit väldigt förlegad och full med fördomar. Trots att WHO antog obesitas som kronisk sjukdom redan 1997 och socialstyrelsen införde diagnos för obesitas 2013 är kunskapen fortfarande väldigt låg kring obesitas som sjukdom. De senaste åren har äntligen forskningen kommit ikapp och man vet betydligt mer nu än tidigare om vad obesitas är för sjukdom. Obesitas Sverige beslutade redan 2018 att använda begreppet obesitas istället för fetma då ordet fetma är förknippat med förlegad kunskap och media har varit pådrivande att förmedla felaktig bild av personer som lever med fetma genom åren. Här får du den senaste kunskapen om obesitas som sjukdom, hur man definierar obesitas, orsaker, risker och förekomst.
Vad innebär obesitas och hur definieras det?
Obesitas, innebär att en individ har är en onormalt stor ansamling av fett i kroppen som kan vara skadlig för hälsan. I Sverige är obesitas en av de största orsakerna till förlorade friska levnadsår.
För att mäta obesitas på populationsnivå använder man ofta body mass index (BMI). Om BMI är över 30 räknas det som obesitas. Men för vissa människor i Asien och Afrika kan risken för sjukdomar kopplade till obesitas öka redan vid ett BMI på 27,5. VIktigt att komma ihåg är att BMI är dock inte alltid ett bra mått, särskilt för personer med mycket muskler eller för äldre över 65 år.
BMI som ensamt mått kan vara otillräckligt för att bedöma hälsorisker. För personer med ett BMI mellan 30 och 35 är det bättre att även titta på midjemått, orsaker till obesitas, fysiska undersökningar och blodprover. Detta hjälper bättre att avgöra vilka som behöver behandling för att undvika sjukdomar kopplade till obesitas.
På individnivå bör BMI användas som ett första screening verktyg, men inte som enda mått för att definiera obesitas och sätta diagnos obesitas. Personer med BMI mellan 30 och 35 bör få vidare undersökningar och eventuellt behandling beroende på andra riskfaktorer och hälsotillstånd. Vid ett BMI över 35 bör behandling erbjudas på grund av hög risk för skador på organ och andra komplikationer. För personer med BMI mellan 27 och 35 kan behandling övervägas individuellt om det finns andra hälsoproblem.
Patienter med lägre BMI och utan andra riskfaktorer behöver oftast ingen behandling, men bör få råd om hälsosamma vanor och egenvård om deras hälsotillstånd försämras.
OBS! Att enbart använda BMI för att sätta en diagnos för obesitas är förlegat, du som patient har rätt till en medcinsk utredning innan diagnos sätts.
Obesitas, en sjukdom som påverkar aptiten
Det har under de senaste åren kommit massa ny forskning kring symtomen för obesitas och vad det är för sjukdom. Åsikterna och "kunskapen" om att patienten inte är motivierad och att patienten enbart äter sämre livsmedel är helt förlegad idag. Den nya forskningen visar att det huvudsakliga symtomet vid obesitas är ökad fettväv, vilket kan upplevas som begränsande och leda till negativa hälsokonsekvenser. Många personer med obesitas upplever också ständig hunger, sug efter mat, försenad mättnadskänsla och ytterligare viktuppgång. Förutom dessa symtom kan obesitas leda till andra hälsoproblem, sjukdomar och sociala konsekvenser. Du kan läsa mycket mer om det här i det nationella vårdprogrammet för obesitasbehandling.
Andelen personer med obesitas
Förekomsten av obesitas, mätt med BMI, har ökat kraftigt i Sverige och världen de senaste decennierna. Obesitas är vanligare i glesbygdsområden än i storstäder. Enligt Folkhälsomyndigheten har cirka 16 % av Sveriges vuxna ett BMI över 30. Detta antal är troligen högre eftersom många underskattar sin vikt när de rapporterar den själva.
Det uppskattas att omkring 1,3 miljoner svenskar har ett BMI över 30 och cirka 4,5 % har ett BMI över 35. Det är svårt att veta exakt hur många som behöver vård för obesitas inom BMI-intervallet 30 till 35 eftersom det inte finns tillgängliga siffror för det. Dock är det viktigt att komma ihåg att enbart ca 10% av alla som enligt BMI över 30 har fått en diagnos. Hälso- och sjukvården behöver bli bättre på att sätta diagnosen obesitas utifrån rätt kriterier. Läs gärna mer om det i vår bemötanderapport. Du hittar den här.
Orsaker
Obesitas, är en komlex kronisk sjukdom som beror på störd aptitreglering i hjärnan, specifikt i hypotalamus. Detta leder till ökad aptit och fördröjd mättnadskänsla, vilket resulterar i en energiobalans där energiintaget överstiger energiförbrukningen. Sjukdomen orsakas av en kombination av genetiska, hormonella, beteendemässiga, miljömässiga och socioekonomiska faktorer.
Komplexa orsaker till obesitas
Den främsta orsaken till obesitas är genetisk. Om man har starka arvsanlag för obesitas tenderar övervikt och obesitas att utvecklas tidigt i livet. Gener påverkar kroppsstorlek, hunger, mättnad och energiomsättning. Epigenetik, som är miljöpåverkan på genuttryck, spelar också en roll. Tillgången till välsmakande och energirik mat har ökat, vilket påverkar aptiten och leder till att vi äter mer än vi behöver.
Socioekonomisk utsatthet, trauma, stress och dåliga levnadsvanor är också riskfaktorer. Dessutom kan hormonella obalanser, vissa mediciner och minskad fysisk aktivitet bidra till viktuppgång.
Hur fett påverkar kroppen
Fettvävnaden utsöndrar substanser som kan orsaka låggradig inflammation i kroppen. Placeringen av fettvävnaden är viktig; visceralt fett (djupt bukfett) är mer skadligt än subkutant fett (underhudsfett) och ökar risken för sjukdomar som hjärtsjukdom, typ 2-diabetes och cancer.
Hjärnans roll och inflammation
Inflammation i hjärnan kan påverka signalvägar och bidra till depression vid obesitas. Studier har visat att inflammatoriska cytokiner kan kopplas till neuronatrofi och minskad nybildning av nervceller, särskilt i hippocampus.
Reglering av kroppsvikt
Kroppsvikt regleras genom en balans mellan energiintag och energiförbrukning, samt genom psykologiska faktorer. Homeostatisk reglering säkerställer energi för kroppens funktioner, medan hedonisk reglering handlar om att äta för njutning. När det finns gott om välsmakande mat, kan vi äta mer än vi behöver, särskilt om vi har genetiska anlag för obesitas.
Vid viktminskning är målet att återställa energibalansen vid en hälsosammare vikt. Aptitreglerande hormoner kan vara förhöjda efter viktminskning, vilket gör det svårt att hålla vikten. Vissa individer behöver aptitdämpande läkemedel. Det är viktigt att identifiera dessa individer tidigt i behandlingen.
Att bibehålla en hälsosammare vikt över tid i en miljö som främjar obesitas är en stor utmaning. Ju längre tid man lyckas hålla den hälsosammare vikten, desto lättare blir det. En kombination av genetiska, fysiologiska, beteendemässiga och psykologiska faktorer spelar in för långsiktig viktkontroll.
Risker och utlösande faktorer för att utveckla obesitas
Den största risken för att få obesitas är ärftlighet. Ju fler i den närmaste familjen som har obesitas, desto större är risken att individen också utvecklar det. Om nära anhöriga har allvarliga hälsoproblem relaterade till obesitas ökar även risken för att individen får liknande problem.
Utlösande faktorer för att utveckla obesitas kan vara kopplade till svåra livshändelser som separation, mobbning, trauma, sjukdom eller psykisk belastning. Även insjuknande i psykisk sjukdom kan ibland leda till snabb viktökning, oftast på grund av medicinering.
Förändringar i levnadsvanor, sömnstörningar eller avslut av tidigare regelbunden träning kan också snabba på viktuppgången. Minskad rörlighet till följd av smärta eller artros kan också spela roll.
Hormonella förändringar som graviditet, klimakterium eller hormonella sjukdomar som sköldkörtelsjukdomar kan också bidra till viktuppgång.
Vissa läkemedel kan orsaka viktökning som en biverkan genom att påverka aptiten, ämnesomsättningen eller vätskeretentionen i kroppen. Hur mycket vikt en individ kan gå upp på grund av läkemedel varierar starkt beroende på läkemedelstyp, dosering, och individens genetik och hälsotillstånd.