Jag var 16 år när jag skrev in mig på ett viktminskningsprogram första gången. Gick ner, gick upp. Därefter ännu ett viktminskningsprogram när jag var 20. Gick ner, gick upp. Viktminskningsprogram igen. Gick ner, gick upp. Deltog i ett Tv-program för att gå ner i vikt 2014. Gick ner, gick upp. Fyskampen. Gick ner, gick upp. Viktminskningsprogram två gånger till efter det. Gick ner, gick upp.
När jag ombads att skriva den här krönikan tänkte jag ’var ska jag börja?’, det finns så mycket olika delar i det här jojobantande livet som jag kan skriva om. Förutom början. Det ligger inget trauma bakom mina kilon. Det ligger nog snarare bara en sådan kroppsform bakom och att sen fortsätta uppåt. Sen har det såklart varit resor på vägen som satt sina spår. Som fått mig att känsloäta. Jag har hittat trösten i maten, och blivit en känsloätare av rang. Men det vill jag inte skriva om. Jag pratar sällan om mina ärr, håller en hård fasad och en mur runt mig. Släpper sällan någon riktigt nära. Det är enklast så, och sen äter jag lite till när jag är ledsen, för att jag inte behandlar de här ärren så att de får läka.
Jag vill nog däremot berätta om Tv-programmet jag var med i. Och den här kampen som jag trodde skulle vara över, BARA JAG KOMMER MED I TV! Det var nog kanske min största lögn. Kampen är ständig. När jag sökte till tv-programmet för viktminskning var min vision att komma dit, vinna hela skiten och vara i mål med min vikt. Jag skulle vara i mål och bara behöva underhålla vikten. Jag skulle vara smal, jag skulle må bra. Mitt sockerberoende skulle vara över. OM JAG BARA KOMMER MED!
Jag kom med till slut. Tredje försöket. Jag är inte en sån som gråter, jag vet att hon på castingen sa ”försök gråta lite, det är alltid bra”. Men ja, murarna ni vet. Jag gråter aldrig inför folk. Särskilt inte inför folk jag känner. Men det gick ju bra ändå.
Fem veckor på slottet. Långt från socker och snabbmat. Utan jobb och privatlivet. Bara jag, nyttig mat och gymmet (och ett gäng kamerateam också). Det var hur enkelt som helst att gå upp på morgonen, gå den där långpromenaden, äta sina två kokta ägg, köra timmarna på gymmet, laga nyttig mat, köra några timmar till, sova tidigt och sen repeat. Hur enkelt som helst. ”Utmaningen kommer när ni kommer hem” sa de ofta till oss. Efter cirka fem veckor var det min tur att åka hem. Köper en pepsi max det första jag gör. Men är inget sugen på godis eller snabbmat. Jag hade ett mantra hemma ’jag tänker inte stå och skämmas i tv’. Jag körde allt jag klarade. Jobbade halvtid, gymmade den andra halvtiden och sen hem och ta hand om min dotter. Lagade nyttig mat, åt inget godis. Jag skulle INTE skämmas i tv. Det var hur enkelt som helst. Jobbigt vissa stunder såklart. Julen gick förbi, jag rörde inget socker för jag visste att då är risken att jag är fast igen. Det var inte alls någon utmaning, jag skulle inte skämmas i tv. Jag visste att vinsten inte var i räckhåll, det var andra som hade huvudet inställt på vinsten totalt, den var inte så viktig för mig. För mig skulle kampen vara över. Jag skulle bli smal, jag skulle må bra, jag skulle hålla vikten och jag skulle definitivt inte skämmas i tv. Ni märker det nu va? Mantrat. Det ekar i mig fortfarande. Det var det som bar mig fram till finalen. Nästan 50 kg på 4,5 månader. Fantastiskt. Fortfarande överviktig dock. Vägde in mig i finalen på dryga 94 kg. Då hade jag fastat de sista två dagarna och druckit rätt lite vatten. Jag skämdes inte i tv. Fantastiska siffror.
Men 94 kilo är fortfarande högt. Och vad gjorde jag direkt efter invägningen? Jo ni har helt rätt. Jag gick in på ett konditori och köpte mig en brownie. Där började det igen. Sötsuget. Kampen som varit borta var tillbaka. Jag vet exakt hur jag kan tänka ’jag måste nog köpa mjölk’. NEJ LOUISE, DU BEHÖVER INTE KÖPA MJÖLK DU VILL HA EN ANLEDNING ATT ÅKA TILL AFFÄREN FÖR ATT KÖPA SOCKER!
Så var det. Sådan är den. Kampen. Den där ständiga kampen i huvudet. Hur många fighter har man på en dag tror ni? Jag vet faktiskt inte. Men nog är det många.
Första tiden efter viktminskningsprogrammet i TV klarade jag mig bra på att jag tränade sjukt mycket. Jag körde timmar på gymmet så de där chokladbitarna märktes inte. Men sen började jag plugga, jobba och dygnets timmar räckte inte riktigt till för träningen, så vikten gick upp igen. Kampen gick vidare. Så sjukt trött på den där ständiga kampen. Den försvann inte trots att jag deltog i Tv-programmet för viktminskning. Tyvärr. Jag tror många som söker tror precis som jag att det är räddningen. Men kampen är kvar. Fighten i ditt huvud är kvar. Demonerna är kvar. För du jobbar inte med det. Du jobbar bara med kost och träning.
Jag kommer aldrig ångra att jag deltog i Tv-programmet för viktminskning. Det här kan låta som jag är negativt inställd till det, men de är jag inte. Jag är sååååå tacksam för tiden vi fick spendera tillsammans, för tiden efter och att få bära med mig den upplevelsen i min ryggsäck. Jag bara vill dela med mig av mina tankar innan Tv-programmet, att det skulle bli räddningen. Men räddningen bär ju jag själv på. Det är jag som måste göra val som ger mig det jag vill ha i livet. Jag behöver säga nej till demonerna, och vägra lyssna på sötsuget. Något som Tv-programmet om viktminskning däremot verkligen gav mig, är kanske oväntat nog en kärlek till min egen kropp. Att se sin kropp halvt avklädd på tv varje vecka gör något med en. Att ha visat upp den för ett gäng tittare gjorde att jag inte skämdes längre. Jag blev på något sätt kroppspositiv. Jag delar med mig av helkroppsbilder, vilket jag aldrig gjorde innan deltagandet i tv-programmet. Trots att kroppen absolut inte alls är i samma form som när jag var med i finalen och en tid därefter. Det känns lite otippat att det var det jag skulle få från den upplevelsen. Men det är jag extremt tacksam för.
Kampen går vidare. Och jag med den. Jag vet inte var jag slutar och hur jag går vidare. Jag är så innerligt trött på kampen. Jag önskar att jag kunde strunta i den totalt, och bara vara nöjd i mig själv. Och det är jag, så många gånger. Men jag vet att om jag inte fortsätter den här kampen så kommer min vikt gå mer och mer upp. Jag kan nöja mig med tanken kring att det är så här jag ser ut, så här jag är gjord. Men det slutar inte här. Vikten går alltid upp om jag inte fortsätter kampen.