Jag är varken dum eller lat

Nu ska jag berätta för er vad som fick mig att landa i beslutet att göra en obesitasoperation.

Jag har varit överviktig hela mitt liv. Eller det är en sanning med modifikation. Jag är född 7 veckor för tidigt och var väldigt liten då. Men som man uttryckte det genom åren ”så har jag ju tagit igen mig”. Redan på lågstadiet vet jag att skolsköterskan kommenterade min vikt. På ett ganska osmakligt vis, och jag minns hur jag stod där, avklädd, inne på hennes rum och tog foton på min rygg, medans jag försökte göra mig så liten som möjligt.  ”Inte konstigt din rygg är sned, du är alldeles för tjock!”

I tredje klass började jag räkna kalorier, med hjälp av min mamma. Jag fick till och med gå hem och äta lunch varje dag.  En överenskommelse mamma hade gjort med skolan. Allt för att hjälpa mig och min viktminskning. Mamma hade gjort lunchlådor till mig. Men jag åt sällan bara lunchlådan, jag smygåt knäckebröd, mackor, kakor och frukt. För även om mamma var så fin och endast ville väl, så var jag hungrig HELA tiden. Vilket jag självklart aldrig vågade erkänna.

Jag har ALDRIG, och då menar jag verkligen aldrig, någonsin känt mättnad. När människor säger ”åh jag kan inte äta mer, det var så mäktigt!”, så har jag tänkt: vad betyder det ens?  En totalt okänd känsla för mig. Jag VET att man inte ska äta tre wienerbröd, men det fanns ingenting i min kropp som sa stopp. Jag kunde äta tre wienerbröd och sedan fundera på vad jag skulle äta härnäst.

Förutom denna totala avsaknad av mättnad, så har jag alltid haft ett fullkomligt rubbat förhållande till mat. Antingen åt jag vid minsta lilla signal av hunger, eller så ignorerade jag dessa signaler och åt inte alls.

När jag kom in i puberteten så hamnade jag i en fas i livet då jag äntligen hade lite medvind, viktmässigt. Jag smalnade av. Fick plötsligt väldigt många vänner. Jag blev accepterad. För jag var smal. Det var nu ångesten kring mat började gro. Jag började kräka upp maten jag ätit. Livrädd för att jag skulle bli “tjock” eller ratad av mina nya vänner. När mamma frågade mig om jag skulle äta, så svarade jag alltid att jag redan ätit. När jag blev erbjuden mat hemma hos mina vänner så svarade jag givetvis att jag redan ätit hemma.  Problemet löst. Noll kalorier in och kilona minskar.

Men så kom jag in på gymnasiet. Träffade andra vänner. Började äta igen och festa. Vad hände då? Jo, jag började gå upp i vikt igen och fort gick det.  Från min student 2001 fram till maj 2018 så har jag genomlidit varenda diet och bantningstips du kan tänka dig. Så för att återkoppla till rubriken, jag är varken dum eller lat. I 17 år har jag spenderat varje vaken minut med att tänka på mat, motion, kalorier osv. Jag lade ner hela min själ i detta. ”Det är ju bara till att äta mindre och röra sig mer. Världens enklaste ekvation”.

Varje diet resulterade i en viktminskning, men även i en uppgång. Pulverdiet, gick ner 25 kg. Gick upp 30kg. Räknade kalorier, gick ner 15 kg. Gick upp 25kg. Började promenera varje morgon, gick ner 10kg. Slutade med promenaderna, gick upp 17 kg.  Läkemedelsbehandling, gick ner 30 kg. Läkemedlet drogs in från marknaden, gick upp 40 kg. Som mest gick jag ner 47 kg mellan mina graviditeter. Men ni blir väl knappast förvånande om jag säger att jag gick upp alltsammans, och mer därtill igen.

Men vet ni? Ekvationen är inte så enkel. När man lider av fetma så har man pajat vikttermostaten i hjärnan. Det är inte mitt fel att jag lever med fetma. Jag är en produkt av gener och en samtid som är fylld av stillasittande, fredagsmys, och oversize-meals.

Så hela det här med ”kunde jag äta mig tjock så kan jag äta mig smal”, stämmer inte.

Så till slut, efter att verkligen ha provat allt, så insåg jag, att jag klarar inte det här själv. Jag måste få hjälp. Högt blodtryck, stress, dåliga knä, ont i ryggen, sov dåligt, depression/utmattning, risk för typ 2 diabetes.  Därför bestämde jag mig 2018 att göra en obesitasoperation, för det var den behandling som passade mig bäst.Och för första gången i hela mitt liv känner jag mättnad. Jag blir nöjd av en portion mat. Jag går inte omkring och är hungrig eller sugen hela tiden. Mina dagar går inte ut på  att tänka på vad jag ska äta eller när jag ska äta. Jag har balans i livet.

Tänk om någon bara hade kunnat berätta för mig för 20 år sedan att det inte är mitt fel. Att jag är normal. Men att min kropp motarbetar mig inifrån. Att det inte är något fel på min vilja, motivation eller moral. Tänk så mycket ångest och ledsamhet, och pengar jag hade sparat.

Men nu är jag här, på andra sidan. Våra historier viktiga, tillsammans gör vi skillnad.