Min gensammansättning tyckte att jag skulle ärva inte bara mitt driv och företagsamhet från min pappa och min farmor utan även deras genetiska känslighet för kalorier och hormonrubbningar med mättnad och hungers känslorna.

Jag tillhör dem som är född med obesitas. Hur kan jag veta det då? Jo för redan som 1,5 åring hittade mina föräldrar mig ätandes non stopp, jag kröp ur spjälsängen och gick och tog glass och bullar i köket. På den tiden tyckte man bara att ”ungen har god aptit låt hen äta”. Och visst hade jag god aptit! Jag åt ALLT! Jag hade ingen mättnadskänsla eller nöjdhetskänsla som jag idag över 40 år sen senare kan definiera det som.

Jag föddes med obesitas men höll mig under hela uppväxten på gränsen har alltid varit rund men tack vare föräldrar som alltid ville röra på sig och var aktiva i föreningslivet men även ett samhälle där normen var godis en dag i veckan och då delade jag och syskonen på en liten läsk, det gjorde nog att jag höll min sjukdom i schakt. Under hela min uppväxt fick jag dock gå i träningskläder och pösiga säckiga hip hop kläder vilket blev en personlighet jag kanske inte innerst inne ville men fick skapa mig då jag inte hade något val.

Jag har aldrig riktigt passat in med mina jämnåriga jag har alltid varit den där som var störst på klassfoton, den som ingen direkt vill vara med och jag var den som det var tillåtet att kränka och säga taskiga kommentarer till.

Mina föräldrar såg självklart hur jag led och redan som 10 åring började jag skriva ner vad vågen stod på. Minns den första gången skolsköterskan vägde mig och sa högt och förvånat OJ! Du väger ju över 50 kg! Alla andra flickor i din klass väger 35! Du kanske ska tänka på hur du ser ut. Sen den dagen vägde jag mig varje dag och varje morgon redan som 10 åring gjorde jag en matplan hur jag skulle skippa frukosten och lunchen för jag skulle bara ner till 35 kg!

Men varje dag på förmiddagen skrek min kropp efter mat och när lunchen serverades slängde jag i mig maten! Jag blev så fokuserad vid mat på ett negativt sätt. Jag utvecklade ett besatt beteende, för jag kände mig aldrig nöjd...

Mina föräldrar ville att jag skulle testa en pulverdiet som 12 åring. Så sagt och gjort dom gick med mig till ett företag som sålde och gav råd för viktminskning för vuxna men gladeligen tog de in mig för att de skulle lyckas. Jag minns så väl första påsen med pulver som jag blandade till. Smaken av den. Min mammas kommentar, håll för nästan och svälj så smakar du inte hur illa det smakar.

Två veckor och jag tappade 13 kilo, det är mycket för en 12 åring. Jag var så nöjd med att alla såg hur duktig jag var, fick kläder som passade och det strålade om mig utanpå. Inombords skrek bara min kropp efter mat, efter att bli nöjd.

Det tog inte många veckor sen trillade kilona tillbaka igen och fler blev det.

Det var min första men absolut inte min sista pulverdiet. Under min tonårstid testade jag lite olika varianter jag var nog yngsta deltagaren på många av de kommersiella viktprogrammen och ska jag vara ärlig så lyckades jag aldrig slutföra en ända av dem.

Men jag höll mig precis under gränsen fram tills jag blev 18 och flyttade hemifrån och till en stad lite längre bort. Då var det som att alla möjligheter öppnade sig. Det var även då läskreklamen och snabbmatskedjorna fick börja göra reklam i tv. Men det var även då jag skulle stå på egna ben och inte vara aktiv i någon fysisk aktivitet längre.

Det var då jag fort klev över bmi gränsen till obesitas.

Men det var även nu som det kom diet på diet som det gjordes reklam för. Jag har bokstavligt talat provat allt! Både tillåtet och otillåtet.

Eftersom jag alltid varit stor och haft övervikt och obesitas har jag inte upplevt mig sjuk i min kroppsstorlek, däremot sårad när folk påpekat hur stor och ful jag var. Min syn på sjukdom har nog mest legat i att jag ständigt haft ett sug och aldrig känt en mättnad. Som den klassiska kommentaren äldre kunde säga ”ät tills du är mätt och nöjd” vad är det? Kan man känna sånt eller är det för att jag inte har disciplinen som alla andra har som är ”nöjda efter två kakor?”

Men idag 40 år senare, en viktoperation senare vet jag att min obesitas är medfödd och sitter i hormonerna. När jag var som störst och hade ett bmi på 49 bestämde jag mig för att göra en viktoperation och den var nog räddning på många sätt. Jag rasade i vikt och räddade nog mitt liv på många sätt. Men den tog inte bort min hunger och mättnadskänsla de fanns fortfarande kvar. Men efter operationen kunde jag inte äta så mycket åt gången. Men jag upplevde mig aldrig nöjd. Och som sagt operation är ett verktyg man måste ta hand om och sakta gick jag upp i vikt igen.

Efter att jag kommit i kontakt med en underbar läkare som ville att jag skulle testa saxenda har jag hittat MIN medicin mot MIN obesitas. För första gången på över 40 år känner jag mig nöjd! Känner en mättnadskänsla och normal hunger. Det är först nu jag förstår vad andra menar med att ”jag är nöjd efter två kakor” eller att jag kan gå förbi godishyllan i affären utan att reagera i kroppen på godiset.

Tänk om jag visste detta när jag växte upp, när jag stundtals bara önskade att jag kunde kräka upp maten jag ätit, att det ända jag ville var att känna mig nöjd och inte vara fixerad vid mat.