Jag utvecklade ätstörningar redan när jag var fyra, fem år. Jag var alltid hungrig, kunde inte känna mättnad och tyckte om känslan av att vara helt utmattad av socker och fett. Det gav mig en bedövande känsla av trygghet, lugn och harmoni, känslor jag annars aldrig hade eller kunde få åtkomst till. 

Jag fick höra redan som sexåring av min familj att jag skulle tänka på vikten och äta mindre för att inte bli för överviktig. Självklart tog jag åt mig, jag ville vara fin i omgivningens ögon och kunna ha kläder som mina tjejkompisar hade. Här, som sex år, började jag utveckla ett starkt självhat och klädde mig endast i stora och bekväma kläder för att dölja mig själv och inte synas. Men jag syntes, jag var ingen tillbakalutad eller blyg person, tvärtom så var jag färgstark med många idéer och åsikter som jag ofta hade lust att framföra och få respons på. Så småningom började även klasskompisar reta mig för vikten och hur jag såg ut, någon större skönhet var jag inte och det provocerade många. Som tjej finns det krav och ideal på att vara söt och lugn och sansad, uppfylls inte den normen fråntas du ditt egenvärde och respekten från andra. 

I sexan blev mobbningen värre, jag inser att det beror på att skolan i sin helhet var sämre. Med det sagt vill jag inte frånta mobbare skulden för sina trakasserier utan snarare lyfta blicken och förstå varför folk beter sig elakt. Jag ska också tillägga att jag själv utsatte andra för mobbning och trakasserier under perioden 9 – 11 år, saker jag än idag skäms över och önskar att jag aldrig hade gjort. Men jag har insett att mobbning mot andra oftast börjar inuti en själv och att rösten som används till ens egna person oftast är betydligt värre än den som projiceras på andra. 

Hur som helst saknade jag vänner till en början i högstadiet och blev betraktad som konstig. I sexan blev jag tagen till någon slags överviktsläkare eller dietist, kalla det vad du vill, som gav mig råd att äta mindre och röra på mig mer. Aldrig från någon vuxen fick jag frågan "hur mår du", "hur är din hemsituation", "hur trivs du i skolan", "när känner du dig trygg". Jag kände mig inte sedd eller inspirerad av vuxna i min omgivning, alla vuxna jag kände var antingen sjuka i psykisk ohälsa, själviska eller tråkiga normföljare. Jag hade inte mycket vilja där och då så jag fortsatte göra som jag brukade med mina matrutiner, det vill säga äta mig trött och lugn. 

I sjuan blev jag inkallad till sjuksköterskan på ett möte, hon uppmanade mig till att försöka gå ner i vikt. Jag var helt ställd, chockad och rörd. Nu var det svart på vitt vad omgivningen ansåg, jag dög inte överhuvudtaget. Efter det började helvetet, en resa som aldrig riktigt tog slut men som jag försöker förstå än idag. Jag påbörjade en bantning som tolv år, gick ner ungefär tjugofem kilo på några månader, och utvecklade därefter anorexia. Från att ha varit levande, full av idéer med en röst tynade jag sakta men säkert bort. Jag blev besatt av att vara smal, började isolera mig allt mer och kände enbart ledsenhet och tomhet. Det värsta var att jag fick bekräftelse och kvitton på att folk tyckte om mig utifrån hur jag såg ut och numera kunde uppskatta vissa egenskaper. Dessa egenskaper dög inte till när jag var överviktig, då var jag bara jobbig och konstig. Sjuksköterskan kallade in mig något år efter, typ åttan, för ett möte, denna gång fick jag höra att jag var för smal och behövde gå upp i vikt. Min värld rasade samman. Alla såg min kropp men ingen såg min förmultnade själ, jag hade ett pågående helvete hemma och önskade bort mig själv varje kväll. 

Jag vaknade svettig om nätterna från alla mardrömmar och panikångestattacker, att omgivningen endast fokuserade på min kropp kändes så otroligt förminskande. Jag kände mig maktlös då jag saknade kunskaper, ord och förståelse för vad som försiggick hemma och varför jag mådde som jag gjorde. Det enda jag kunde var att straffa mig själv för att hantera alla motstridiga känslor, skammen, ensamheten och utsattheten. Det var min strategi för att överleva. Efter ett tag kom jag till insikt om att jag var tvungen att påbörja en behandling för min anorexia om jag skulle ha möjlighet att påbörja gymnasiet och ta mig vidare fram i livet med hjälp av studier. Att klara skolan var min livlina och hopp om en bättre framtid. Under mitt tillfrisknande vid ungefär 14,15 års ålder hade jag otroligt fina vänner som stöttade och gav mig kärlek i mängder, det kan inte ha varit enkelt att vara vän med mig, särskilt inte eftersom mina vänner själva var unga med egna tankar och problem. Jag gick på behandling inom öppenvården och tyckte allt kändes lamt, jag tyckte det fattades ett helhetsperspektiv på ätstörningar och behandlingar. Det var mycket fokus på att ha en viss vikt istället för att länka samman kropp och själ och förstå varför det finns motstånd inuti en och en strävan efter att skada sig själv. En balanserad person som känner värde känner nämligen inte behovet av att skada sig själv med flit. 

Jag blev så frisk som jag behövde bli för att få skrivas ut men ärren finns kvar. Jag har sedan dess pendlat mycket i vikt, i vissa perioder oavsiktligt, i andra mer inriktat. Jag vill också passa på att tillägga att min ätstörningsproblematik har uttryckt sig i andra former, drogbruk och alkohol. I perioder i mitt liv har jag tagit till det istället för att fly undan mig själv, det är en viktig aspekt att lyfta då det visar att ätstördhet delar likheter med beroende. Det fyller samma funktion, tillflykt och sökande efter lugn och bedövning. 

Jag upplever att min självförståelse har ökat med åren och att jag utvecklat värderingar som håller mig borta, oftast, från destruktiva strategier. Jag försöker hålla mig helt nykter från alkohol och droger eftersom jag vet att lycka på kemisk väg är livsfarligt för maskrosbarn som mig. Jag kan ibland drabbas av hetsätningsattacker men jag kompenserar inte för det och försöker förstå roten till det. I väntan på terapi och behandling för komplexa problem jag fått genomleva, försöker jag visa medkänsla och kärlek till min egen person men även omgivning. Jag känner mig stark och som att jag kan vara precis den personen jag själv behövde som tolv år. Ärlig, egen, ocensurerad och förlåtande. Att bli äldre är således något att se fram emot eftersom min erfarenhet är att det hela tiden blir bättre och att själen blir mer och mer integrerad i kroppen.