Jag är akademiker, ensamstående mamma, hund- och naturvän och tycker om hantverk. Efter många år fyllda av ansvar och plikter har jag idag ett liv som på många sätt är lugnare. Ekonomin är stabil och jag arbetar lite inom kyrkan. Samtidigt kan jag känna mig understimulerad efter de senaste årens påfrestningar, inte minst efter naturkatastrofen som drabbade mitt barndomshem. Under senare år har jag också genomfört masterstudier, stöttat andra människor och funnits nära min mamma under hennes sista tid i livet.

Mitt självförtroende har varierat genom åren. På senare tid har jag gått ner flera kilon med hjälp av läkemedel, träning och dietiststöd, och efter 22 år har jag också kunnat avsluta min antidepressiva medicinering. Men vägen hit har varit lång.

Jag hade bulimi mellan 15 och 22 års ålder och har levt med hetsätningsstörning i omkring 45 år. Kliniska depressioner och flera fysiska sjukdomar har påverkat mitt liv mycket. Jag har varit utanför arbetslivet i nio år och har också gått igenom flera svåra livshändelser, bland annat att bli lämnad när jag var gravid och därefter genomgå flera vårdnadstvister i tingsrätten. Jag brukar tänka att jag är både skör och stark på samma gång.

Vikten har varierat upp och ner under större delen av mitt liv. Under många år hade jag kläder i tre olika storlekar i garderoben eftersom jag aldrig visste vilken kropp jag skulle ha nästa år. Att ständigt oroa sig för vikt och kropp blir nästan som en livsstil. Det tar enormt mycket energi. Kroppen blir ett projekt som hela tiden ska förbättras, kontrolleras och hållas efter.

En av de saker som påverkat mig mest är mobbningen jag utsattes för från nio års ålder. Att under flera år bli kallad "tjockis" sätter djupa spår. Även i vuxenlivet har vikten påverkat relationer. Jag har blivit kritiserad av pojkvänner som velat förändra mig och till slut tappade jag mycket av min självkänsla när det gäller kärleksrelationer. Jag har levt ensam i nitton år.

Samtidigt finns det andra erfarenheter som gett mig styrka. Att få föreläsa, att som person över sextio år läsa på masternivå och delta i studieresor till Mellanöstern och Italien på samma villkor som alla andra har betytt mycket. Människor jag mött inom kyrkan har också gjort avtryck, liksom min tro som bar mig när jag satt vid min mammas dödsbädd.

Jag genomgick en gastric sleeve-operation och gick ner i vikt, men blev så småningom villrådig och började hetsäta igen. Vikten ökade på nytt. Det är en erfarenhet som många kanske inte förstår. Man vet egentligen vad som krävs för att gå ner i vikt, men ändå räcker inte alltid den kunskapen. Obesitas är en sjukdom, inte ett tecken på bristande intelligens eller karaktär.

Jag har ofta känt mig ensam i detta. Åren med bulimi höll jag nästan helt för mig själv. Mina vänner har försökt stötta mig men inte alltid riktigt förstått. Några har till och med kommenterat mina viktförändringar öppet eller plockat bort viss mat när jag varit bortbjuden. Under uppväxten mötte jag ingen förståelse från mina föräldrar i de här frågorna. Däremot har min son, som idag är vuxen, visat stor förståelse.

Vården har många gånger varit en besvikelse. Jag har ibland mötts av direkt kränkande attityder och dessutom saknat kontinuitet i behandlingen. Oavsett om det handlat om läkemedel, operation eller andra insatser har jag ofta fått börja om från början med nya personer.

För mig är obesitas att vakna varje morgon och hoppas att det ska bli en bra dag. En dag utan skam och utan de vanor som man försöker kämpa emot. Det är att ha mat och kropp i fokus varje dag. Det är att stå på vågen och vara rädd för resultatet men ändå inte kunna låta bli att väga sig. Det är också att leva med känslan av att inte kunna äta som andra människor.

Det jag önskar att fler förstod är att människor med obesitas inte är lata eller okunniga. Många av oss har bantat bort tusentals kilo genom åren för att sedan gå upp dem igen. Det knäcker självkänslan, men det säger mer om sjukdomens natur än om människans karaktär.

Om jag skulle ge råd till någon i en liknande situation skulle jag vilja säga att ditt värde aldrig sitter i dina kilon. Du är värd bättre än att skada dig själv i kampen mot vikten. Försök att inte vara ensam. Sök stöd, odla ditt inre liv och hitta sammanhang där du får vara människa istället för ett problem som ska lösas. Klä dig som du vill redan idag, inte den dag du eventuellt når en viss vikt. För mig har det också hjälpt att fokusera på funktion istället för utseende. Att tänka: Titta vad jag faktiskt kan göra med den här kroppen och den här hjärnan.

Jag önskar att framtidens barn får hjälp tidigare än vad min generation fick. Jag önskar nolltolerans mot mobbning och en vård med betydligt högre kunskap om obesitas och ätstörningar. Framför allt önskar jag att människor med obesitas ska få mötas med samma respekt som alla andra. Vi är inte en grupp lata och okunniga människor. Vi är lika olika som alla andra, med olika liv, erfarenheter, drömmar och personligheter.