Jag växte upp med mamma, pappa och min 1 år äldre syster ute på landet. Jag har varit överviktig i stort sett hela livet men det hela eskalerade när min syster insjuknade i diabetes typ 1 1995. Då började en period av tröstätande eftersom allting helt plötsligt handlade om min syster. Jag började känna mig ensam, utanför och bortglömd. 

Relationen till mina anhöriga har alltid varit bra, men den har aldrig varit "nära". Det har liksom inte funnit någon fysisk närhet, inga kramar eller så när jag växte upp. Vilket jag tror har påverkat mig mycket. Dessutom hade jag personer i min närhet som hade problem med alkohol, vilket jag förstod först när jag blev lite äldre.

I skolan hade jag det tufft. Jag blev mobbad på grund av min vikt. Gymnastiken var den värsta tiden i skolan. Dels att jag inte orkade lika mycket som alla andra, men främst när jag märkte att ingen ville ha mig “i sitt lag” när det var dags för att delas in i grupper under idrottslektionen. Efter idrottslektionen var slut var det dags att bege sig mot omklädningsrummet där jag ofta utsattes för kränkande kommentarer och elever som retade mig. 

När jag blev äldre började sakta med säkert reflektera över min kropp. Jag har alltid velat se ut som "normen" och att bara smälta in. Jag har alltid känt mig uttittad när jag gått på stan. Det har lett till att jag började tatuera mig. Jag ville att människor skulle fokusera på mina tatueringar istället för min övervikt. Självklart älskar jag tatueringar och har inte tatuerat mig enbart för att "gömma" mig bakom dom. Men för att undvika känslan av att känna att alla stirrar på mig på grund av min vikt. 

Jag valde att göra en magsäcksoperation, vilket var det bästa valet för mig efter att noga ha gått igenom behandlingsalternativen. Dock blev inte operationen helt som jag tänkt mig, då jag nästan aldrig känner mig mätt och är ständigt hungrig. Redan dag ett har jag kunnat äta extrema mängder mat och sötsaker. Efter operationen fick jag ett väldigt bra stöd. Men nu när jag tar kontakt med mottagningen hänvisar dom endast till vårdcentralen om jag skulle behöva hjälp vid min eftervård. 

Jag har efter operationen fått stora mängder överskottshud som jag sökt behandling för. Vissa saker tänker man inte på innan en operation även fast det kan tyckas rimligt att överskottshud kommer finnas.För mig har huden skapat fysiska besvär och jag har därför bestämt mig för att göra en bukplastik.

Vikthets har alltid funnits runt omkring mig,vilket har skapat en rädsla för att inte bli accepterad i samhället. Jag har nu utvecklat ätstörningar, med rädsla av att tappa kontrollen, vilket känns otroligt jobbigt. Mitt intag av mat påverkar mig negativt eftersom de höga sockervärdena göra att jag pendlar mycket i humör. Jag har sökt behandling för min ätstörning då den inte bara påverkar mig utan  även min familj. Nu står jag i kö för att få träffa antigen en psykolog eller en KBT-terapeft på ätstörningsenheten. Väntetiden är upp till 6 månader så kommer under tiden få stöd via kurator via en diabetesenheten.