Text: Ingrid Larsson, klinisk näringsfysiolog, docent, Regionalt obesitascentrum och enheten för klinisk nutrition vid Sahlgrenska universitetssjukhuset

Med anledning av att en ny säsong av svenska Biggest Loser-tävlingen (BL-t) börjat finns det skäl att se vad forskningen publicerat kring denna tävling.

Den aktuella forskningen baseras på den amerikanska versionen av programmet som också är programmets original. Det innebär att det är oklart huruvida detta urval av forskningen kring BL-t och dess resultat som presenteras i denna text kan generaliseras att gälla den svenska versionen av Biggest Loser-tävlingen.

Biggest Loser-tävlingen hade premiär 2004 i USA där programmet är ett i raden av lifestyle transformation reality-TV som handlar om obesitas (1). Tävlingen har som övergripande syfte att personer med svår obesitas minskar i vikt genom att utöva daglig hård fysisk aktivitet och en energirestriktiv kost, vid avskilt boende på en ranch i Kalifornien. Den person som uppnår störst procentuell viktminskning vinner tävlingen och får 250 000 amerikanska dollars (1).

I den svenska versionen ingår samma delar av avskilt boende under en tidsperiod, daglig hård fysisk aktivitet, energirestriktiv kost och tävlingsmomentet om störst procentuell viktminskning. Vinstsumman är 250 000 kronor.

Den person som varje vecka uppnått minst procentuell viktminskning får avbryta tävlingen och åka hem. I reklam för programmet uppges att det ”inte bara en kost- och träningsresa, det är även en mental resa.”. Man fokuserar även mer på deltagarnas välmående i 2023 års upplaga av BL-t.

Producenterna för den amerikanska originalet av BL-t menar att programmet verkar för hälsosamma levnadsvanor och att uppmuntra personer med obesitas att minska i vikt (1). Dessa anspråk torde vara rimliga om programmet ger kunskap om kostens roll vid viktminskning, effekt av fysisk aktivitet på vikt och hälsa samt information om sjukdomen obesitas och hur fysiologiska, psykologiska, sociala, genetiska, beteendemässiga samt ytterligare en lång rad faktorer interagerar med varandra och påverkar möjligheter att minska eller kontrollera vikten. Det verkar som om man kommit fram till att nackdelarna med Biggest Loser överväger fördelarna (1, 2).

I den svenska versionen av BL-t 2023 övervakas deltagarnas hälsa av legitimerad läkare, utbildad personlig tränare ger stöd och peppning under fysisk aktivitetspassen, dietist leder kostförändringen under tävlingens gång och psykoterapeut leder samtal om deltagarnas psykiska mående, arbete för beteendeförändring och förändrade tankemönster.

James O. Hill menar att BL-t marknadsför en orealistisk viktminskningsmetod som är ohållbar i längden (2). Det krävs hårt och konsekvent arbete över lång tid för att uppnå och bibehålla 10-15% viktminskning (2, 3). Den genomsnittliga viktminskningen som deltagarna erhåller per vecka kan leda till orealistiska förväntningar av tittarna av programmet, men kan också leda till att anti-obesitas attityder förstärks, exempelvis: ”Om de lyckas minska i vikt varför gör inte alla personer med obesitas samma sak som de gör?” (4).

Personer som är oroade över sin vikt tittar i högre grad på Biggest Loser och liknande program och uppfattar i högre grad att kroppsvikten som kontrollerbar (4) och att den som har viljestyrkan att minska i vikt kan göra det (2). Uppfattningen om att vikten är kontrollerbar av individen (eng. internal locus of weight control) spelar en avgörande roll i stigmatiseringen av personer med obesitas (1).

Det kan också innebära att man lägger ansvaret på den enskilda individen som ansvarig för sin egen vikt genom överintag av mat respektive stillasittande, när forskning visar att det är komplexa och interagerande samband som påverkar den enskildes förutsättningar att hålla vikten, minska eller öka i vikt.

Klos och medarbetare gjorde en systematisk innehållsanalys av 66 avsnitt av säsongerna 10 till 13 av den amerikanska BL-t (5). Under ett avsnitt var 85,2% av tiden relaterad till hård fysisk aktivitet, 13,5% handlade om kost och 1,2% handlade om annat. Från detta kan man få uppfattningen att fysisk aktivitet är den huvudsakliga faktorn för viktminskning och att vad man äter har mindre betydelse (5). Den aktuella forskningen säger att man inte kan minska i vikt med fysisk aktivitet och att energiintagsrestriktionen är avgörande. Det innebär att tittarna kan få en skev och osann bild om vad som krävs för viktminskning. Om denna innehållsanalys är applicerbar på 2023 års svenska version av Biggest Loser är inte känt och behöver i så fall studeras.

Det är även möjligt att BL-tävlingens tittare tror att man kan tala nedsättande om personer med obesitas eftersom programmet visar att med hjälp av ökad fysisk aktivitet och ändrade matvanor går det att minska mycket i vikt (1, 4, 6). Det finns en mycket omfattande forskning som fokuserar på individens beteende som den primära orsaken för obesitas och ignorerar sociala, ekonomiska och samhällsmässiga faktorer (6). Man föreslår även så länge media lägger skulden för obesitas på den enskilde individen kommer negativa stereotyper och viktstigmatisering existera (7).

Utifrån forskning om Biggest Loser-tävlingen ur ovan nämnda perspektiv riskerar programmet förstärka negativa stereotyper och viktstigmatisering till en grupp med en svår sjukdom med mycket hög, inte minst metabol och psykiatrisk samsjuklighet.

Referenser

  1. Yoo JH. No clear winner: Effects of The Biggest Loser on the stigmatization of obese persons. Health Commun 2013;28:294-303.
  2. Hill JO. Is “The Biggest Loser” Really a Big Winner or Just a Big Loser? Obesity Management 2005;October:187-188.
  3. Wing RR, Hill JO. Successful weight loss maintenance Ann Rev Nutr. 2001;21:323-341.
  4. Domhoff SE, Hinman NG, Koball AM et al. The effects of reality television on weight bias: An examination of The Biggest Loser. Obesity 2012;20:993-998.
  5. Klos LA, Greenleaf C, Paly N et al. Losing weight on reality TV: A content analysis of the weight loss behaviors and practices portrayed on The Biggest Loser. J. Health Communication 2015;20:639-646.
  6. Wikler, D. Personal and social responsibility for health. Ethics & International Affairs, 2002;16: 47-57.
  7. Weiner, B., Perry, R. P., Magnusson, J. (1988). An attributional analysis of reactions to stigmas. J Personality Social Psychology, 1988;55:738–748.