I en artikel publicerad i DN den 19 februari kan vi läsa om patienten Nadja som inte fick obesitasläkemedlet Saxenda utskrivet av sin läkare. Läkaren motiverar detta med att det inte är rättvist att förskriva läkemedlet då det inte är subventionerat och alla därför inte har råd med det.

Läkaren hänvisar till att Region Jönköpings läkemedelskommitté i en rekommendation skriver: “Det kan uppstå en ojämlikhet i samhället då läkemedlet inte ingår i läkemedelsförmånen, vilket gör att de som har råd att betala läkemedlet kan få det men att de som inte har råd inte får det.”

Vi på Obesitas Sverige är starkt kritiska till detta och anser att det är djupt oetiskt att inte informera den enskilda patienten om vilka evidensbaserade behandlingsmetoder som finns att tillgå, och ge patienten själv makten att fatta beslut kring om behandlingen är ett alternativ eller inte.

Obesitas är en kronisk sjukdom med komplexa bakomliggande orsaker. Det är läkarens primära uppgift är att se till att den enskilda patienten får tillgång till evidensbaserad behandling som gör det möjligt för patienten att vara så symtomfri som möjligt i sin kroniska sjukdom.

Region Jönköpings läkemedelskommitté har valt att låta ett politiskt motiverat beslut påverka det enskilda vårdmötet och därigenom nekat en patient att få tillgång till ett läkemedel som har hög evidens som behandlingsmetod.

Konsekvensen av detta är att kroniskt sjuka patienter istället hänvisas till icke evidensbaserad egenbehandling, ofta till höga kostnader. Alternativt att patienter istället söker sig till privata aktörer som off label förskriver läkemedel som inte primärt är avsedda för obesitas, vilket i sin tur kan leda till en brist på dessa.

Naturligtvis är jämlikhet viktigt. Vi på Obesitas Sverige driver frågan om jämlik vård som en av våra huvudfrågor. Men jämlikhet bör handla om att de som idag inte har tillgång till evidensbaserad behandling ska få det, inte att vi ska ta bort tillgången från dem som i dagsläget har tillgång. Jämlikhetsarbete bör handla om att människor ska få det bättre, inte att alla ska ha det lika dåligt genom att de står utan evidensbaserad behandling.

Nadja behöver en operation på grund av smärta i rygg och knän, men hon nekas operation på grund av att hon väger för mycket. Hon har försökt gå ner i vikt på egen hand men inte nått hela den väg som krävs för en operation. Hon har varit sjukskriven för smärtorna i tre år och vill återgå i arbete. Nu nekas hon alltså behandling av sin läkare, med argumentet att det inte vore rättvist om hon fick denna behandling. Vi på Obesitas Sverige har svårt att se hur samhället blir bättre och mer rättvist av att Nadja inte får vård.

Det är inte bara i Region Jönköping som man resonerar såhär. Vi på Obesitas Sverige blir ofta kontaktade av patienter som inte får obesitasläkemedel utskrivna av sin läkare. Obesitas är en komplex kronisk sjukdom med allvarliga hälsoeffekter, och behandlingsalternativen är i dagsläget få. Vi bör sträva efter att så många patienter som möjligt som vill ha behandling ska få det. Det innebär dels att arbeta för jämlik tillgång till behandling. Obesitasbehandling ska inte vara en klassfråga, men det är det tyvärr idag. Det innebär också att de patienter som har råd att betala för sin behandling, som Nadja, ska få lov att göra det.

En annan vanlig motivering till att läkare inte vill skriva ut läkemedel för obesitas är att de inte är subventionerade. Detta tolkar läkarna som att läkemedlet inte är bra. När Obesitas Sverige var med i Socialstyrelsens arbete med de nationella riktlinjerna för obesitasvård arbetade vi för att bland annat Saxenda skulle skrivas in som en rekommenderad behandling då det finns en hög evidsen.

Vi varnade för att läkare annars skulle tolka det som att det inte är ett bra läkemedel. Men Saxenda togs inte upp i riktlinjerna, och nu ser vi konsekvenser av det. Patienter blir utan behandling. Detta leder dels till ett stort lidande för patienten, och dels för kostnader för samhället när patienter inte kan arbeta och utvecklar följdsjukdomar.

Obesitas Sverige arbetar ständigt för en jämlik vård, men att hävda att jämlik vård skulle innebära att färre patienter får tillgång till evidensbaserad behandling är att missförstå vad jämlik vård handlar om.

En av våra viktigaste frågor är att patienter med obesitas, precis som patienter med till exempel diabetes typ-2, ska ha rätt till subventionerad behandling. I väntan på den förändringen kräver vi att läkare fortsätter att informera patienter om de evidensbaserade behandlingar som finns att tillgå och att den enskilda patienten själv ges makten att fatta beslut kring om den privata ekonomin tillåter ett visst behandlingsalternativ.