Förekomsten av obesitas fortsätter att öka i Sverige, enligt statistik från SCB. Det sker samtidigt som nya läkemedel introducerats och förskrivningen är högre än någonsin. Trots detta återkommer diskussionen om huruvida prevention av obesitas ens hör hemma i primärvården. Argumenten är välbekanta: det tar tid, effekten är osäker och resurserna behövs för patienter med mer akuta behov.

Invändningarna är förståeliga i en pressad vårdvardag. Men varför är det just prevention vid obesitas som så ofta ifrågasätts? Om tidsbrist vore det avgörande argumentet borde samma resonemang gälla allt förebyggande arbete. Frågan handlar därför inte enbart om resurser, utan om hur olika sjukdomar och riskfaktorer värderas.

Inom andra områden är prevention självklar. När det gäller alkohol- och tobaksrelaterad ohälsa har samhället accepterat lagstiftning, ekonomiska styrmedel, begränsad tillgänglighet, reglerad marknadsföring och tydliga uppdrag till hälso- och sjukvården. Insatserna är långsiktiga och deras effekt visar sig över tid, men deras legitimitet ifrågasätts sällan.

När det gäller obesitas ser det annorlunda ut. Här reduceras det förebyggande arbetet ofta till enskilda samtal i vården om levnadsvanor, samtidigt som livsmedelsmiljö, marknadsföring och andra strukturella faktorer i betydligt mindre utsträckning omfattas av samma preventiva logik. Individen förväntas själv bära ansvaret i en miljö som systematiskt försvårar hälsosamma val.

Att utifrån dessa begränsade insatser dra slutsatsen att prevention inte fungerar blir missvisande. Alkohol- och tobaksprevention har utvecklats genom långsiktiga politiska beslut och strukturellt stöd. Förebyggande arbete vid obesitas har däremot i huvudsak stannat vid enskilda samtal i vården. Skillnader i resultat speglar därför skillnader i förutsättningar, inte bristande potential i preventionen som sådan.

Ett annat argument är att prevention riskerar att tränga undan vård för patienter med större behov. Men om undanträngning vore den avgörande principen skulle den tillämpas konsekvent. I praktiken prioriteras prevention mot rökning och alkohol även i ett pressat system. När prevention vid obesitas återkommande ifrågasätts väcks frågan om riskfaktorer bedöms på olika villkor. Enligt Cancerfonden orsakar övervikt och obesitas minst lika stor andel cancerfall i Sverige som alkoholkonsumtion.

Det är i dag vetenskapligt etablerat att obesitas är en kronisk och biologiskt komplex sjukdom där genetik, metabolism, neurobiologi och miljö samverkar. Ändå lever föreställningen kvar att det i första hand handlar om individens vilja. Det märks i hur prevention av obesitas diskuteras. När människor som behöver levnadsvanebehandling uppmanas att bara skärpa sig blir det tydligt att obesitas ännu inte behandlas som andra medicinska tillstånd.

Att ge obesitasprevention samma status som annan prevention handlar inte om att frånta individen ansvar och inte om att förespråka förbud. Det handlar om att vara konsekvent. Om vi accepterar att vissa riskfaktorer kräver både medicinska och samhälleliga insatser bör samma princip gälla även här.

Kunskapen finns. Men så länge obesitas i praktiken behandlas som en moralisk fråga och inte som en medicinsk och samhällelig utmaning kommer prevention aldrig att få de förutsättningar som krävs. Den inkonsekvensen behöver diskuteras öppet, i vården och i de politiska beslut som formar dess uppdrag.

Jenny Vinglid, generalsekreterare Riksförbundet Obesitas Sverige

Ylva Trolle Lagerros Professor i kardiovaskulär prevention vid Karolinska institutet, överläkare vid Centrum för obesitas och Liljeholmens universitets vårdcentral

Anne Christenson, Medicine Doktor, Fysioterapeut, Kognitiv beteendeterapeut, vid Centrum för obesitas Akademiskt specialistcentrum

Liisa Tolvanen, Medicine doktor, Specialistdietist obesitas, vid Centrum för obesitas Akademiskt specialistcentrum