Jag genomgick en gastric sleeve-operation och gick ner i vikt, men blev så småningom villrådig och började hetsäta igen. Vikten ökade på nytt. Det är en erfarenhet som många kanske inte förstår. Man vet egentligen vad som krävs för att gå ner i vikt, men ändå räcker inte alltid den kunskapen. Obesitas är en sjukdom, inte ett tecken på bristande intelligens eller karaktär.

Läs mer

De såg inte hur svårt det hade varit att planera maten, handla och komma igång med matlagningen. De såg måltiden. Alla steg jag hade fastnat i innan var osynliga. Jag har levt med obesitas sedan barndomen. Jag har också ADD. För mig möttes diagnoserna i just de här vardagssituationerna.

Läs mer

Jag hade aldrig kallat det en ätstörning. För mig var det en metod. Om jag svalt mig tillräckligt länge skulle kroppen till slut bli som alla ville. Då skulle mobbningen sluta. Om jag åt för mycket vid middagen med familjen eller vännerna fanns det sätt att ta tillbaka det. Kräkas. Träna tills det gjorde ont. Och när svälten till slut brast, som den alltid gjorde, kom hetsätningen. Sedan började allt om.

Läs mer

Jag har obesitas och bipolär sjukdom och jag har haft diagnoserna sedan 30-årsåldern. Jag började gå upp i vikt av mediciner för ångest och depression, sen blev jag gravid och vikten gick upp ännu mer. Som mest hade jag nästan 40 kilos övervikt. Jag har vid två tillfällen gått ner ca 20 kg i vikt, men gått upp det mesta igen. Suget efter mat är för stort och på nåt sätt blir det som att man vill belöna sig själv för att man gått ner i vikt genom att äta som man vill. Och äter jag som jag vill går jag upp igen.

Läs mer

Mitt helvete började i fjärde klass. Det var då jag började i en ny skola med stora barn (åk 4-6) och för första gången, som jag minns det, blev jag utsatt för viktmobbning. Jag fick gliringar och blickar från många men ett gäng med tjejer i 6:an var värst. De rörde mig aldrig fysiskt, men tryckte ner mig dagligen med kommentarer om min vikt, kommentarer som grävde djupa hål i min själ och min självbild.

Läs mer

Jag har alltid haft problem med övervikt. Jag kommer från en släkt där många levt med en övervikt och där flera gjort magoperationer. Jag var ett barn med mer kroppsvikt och hade alltid fokus på socker. Det jag nu vet är att "food noise" har funnits med mig hela mitt liv men jag har inte haft ett ord för det förrän nu.

Läs mer

Jag är uppväxt i en stad i Värmland, i det som ofta kallas för en dysfunktionell familj. För mig innebar det att jag hade en pappa som missbrukade alkohol och en mamma som var nervös, orolig och undfallande. Redan som barn tog jag ett stort ansvar, framför allt för att skydda min lillasyster. Det blev mitt jobb, och det har satt djupa spår i mig.

Läs mer

Jag vägde som mest 136 kilo. Jag var ständigt trött, orkade knappt röra mig och till slut sov jag nästan alltid på soffan. Jag hade tappat glädjen i vardagen där jag inte orkade leka med mina barn och försökte dämpa känslorna med mat.

Läs mer

Jag är en kvinna i 40-årsåldern och fick i 20-årsåldern en autismdiagnos. Just nu är jag på en resa som har förändrat hela mitt liv. En resa där jag verkligen lär känna mig själv. För första gången på många år är det tyst i huvudet. Den där rösten som ständigt tjatar om mat, vikt och kontroll har äntligen tystnat. Och jag har börjat förstå att det är så här det ska kännas att må bra.

Läs mer

Med hjälp av ätstörningsterapi har jag upptäckt hur mina ätvanor hänger nära ihop med mina NPF-svårigheter. Min autism gör mig trött och okoncentrerad i miljöer med många intryck eller människor. Om jag äter eller tuggar på något så blir jag mindre orolig och får lättare att koncentrera mig på det jag behöver göra, som till exempel skolarbete, arbetsuppgifter eller att handla i butik.

Läs mer