Igår hade HOBS Jönköping sitt årsmöte. Visste ni att HOBS Jönköping bedriver verksamhet för just dig som bor i Jönköpings län. Förutom att samverka och påverka vården och beslutsfattare i Regionen bedriver Jönköping även medlemsträffar och fokusgrupper. Vill du veta mer om HOBS Jönköping maila oss på info@hobs.se

Ska det krävas att man går ner i vikt för att bli behandlad med respekt?

Jag har levt med övervikt de senaste 8 åren skulle jag säga. När jag var yngre så var jag väldigt smal. Då var det folk som frågade varför jag åt så lite. Nu får jag istället kommentarer om att jag inte borde äta det ena och det andra. Det är förjävligt. Alla dessa åsikter och kommentarer, att man förväntas förklara och försvara sig hela tiden. Det tycker jag inte om.

Jag har märkt en väldigt stor förändring på hur jag blir behandlad efter min viktuppgång. Som smal fick jag ett annat bemötande, jag syntes mer. Det var inget jag tänkte på då, men nu i efterhand kan jag säga att det är en radikal skillnad på bemötandet. Jag minns när jag insåg att det nog har med min storlek att göra. Det var när jag gick till vårdcentralen för att få hjälp med andra saker, men läkarna alltid kommenterade min vikt. Och det hände flera gånger. Vad jag än har sökt vård för så har de alltid sagt ”du borde tänka på det här med att gå ner i vikt”.

Det är framförallt en gång jag kommer ihåg. Läkaren jag träffade var en ung man i 30-årsåldern, som dessutom var supervältränad. Och så kommer jag, en rund kvinna i 50-årsåldern som söker vård för ett bråck. Jag var ju i underläge redan när jag klev in på vårdcentralen. Han dömde mig direkt när jag satte mig ner och pratade. Det kändes som att han tänkte att ”här kommer en tjock tant till som måste äta grönsaker och gå ut och träna”. Jag tappade tråden helt och visste inte vad jag skulle säga. Hjärtat bara slog och jag blev helt svettig. Nu i efterhand tänker jag att jag borde ha gått därifrån. Istället försökte jag förklara mina problem för honom men han tyckte det var nonsens. Det slutade med att han skrev in fetma i min journal och rekommenderade mig att börja träna och träffa en dietist.

Förtroendet för vården har ju gått i botten. Mitt självförtroende har också blivit sämre. Jag orkar inte stå på mig och har börjat tvivla på mig själv. Det är konstigt, för jag har ju alltid varit säker och trygg i mig själv. Jag tror också att mina vänner och familj har sett att jag har börjat umgås mindre med folk. Att jag gömmer mig mer och inte är lika glad och öppen. Det är så galet egentligen, att om man är smal eller snygg så får man vara med. Men om man är kraftig så är man lite korkad eller så. Det är så himla tråkigt, man är ju samma person.

Jag är i alla fall glad att jag har så fina vänner. När jag lägger upp bilder på Facebook nu så kommenterar dom så bra. Dom skriver ”fin då och fin nu”. Dom orden är så bra. Att läsa det ger mig så otroligt mycket stöd.

Du hittar hela texten för nedladdning här

I förra veckan deltog vår styrelsemedlem i HOBS Jönköping Roland Hultin i vetenskapsradion Hälsa där han berättade om sin relation till sömn och obesitas/fetma. Roland berättar även lite kort om hur han mått efter sin operation och hur eftervården fungerar. Vi får ofta förfrågningar om delta i mediasammanhang. Vill du precis som Roland ställa upp och öka kunskapen tveka inte hör gärna av dig till oss.

Ni hittar programmet här

Idag lyfter TV4 bristen på tillgång av dietister för barn som lever med obesitas/fetma.
Men det är inte enbart dietister det är brist på.

Visste ni att:
- 1 av 4 barnkliniker i Sverige behandlar inte barn med obesitas/fetma.
- Region Norrbotten har ingen behandling alls för barn som lever med obesitas/fetma.
- Region Östergötland erbjuder enbart behandling för barn under 13 år och som har ett isoBMI under 35. Alla barn över 13 år och eller med ett högre isoBMI nekas vård.
Samtidigt finns det regioner som tar ansvar och tillgodoser vårdbehovet. I region Halland samverkar de med kommuner, näringsliv och föreningsliv och får till 27 besök på mindre än 3 månader för barn som lever med obesitas/fetma.

Är det rimligt att ett barn i en region får vård för sin sjukdom medans ett annat barn inte erbjuds någon vård alls?
Alla barn ska ha rätt till den bästa möjliga hälsan och tillgång till hälso- och sjukvård, enligt barnkonventionen. Trots det, så ser barnobesitasvården ut såhär. Inför nationella riktlinjer nu, så att alla, oavsett var en bor, får samma möjligheter i livet.

Vill du vara med och göra barnobesitasvården mer jämlik? Stöd vårt arbete genom att sprida detta inlägg. 

[ST: Skolgård där de har ritat siffror och ringar på marken].

Välkommen att delta i denna enkät som undersöker hur du som genomgått en obesitasoperation upplevt vårdprocessen. Enkäten tar 10 minuter att genomföra och den är anonym då vi inte kommer att fråga om några personuppgifter. Vi är tacksamma för alla som vill svara och vi kommer att behandla svaren med största varsamhet.

Resultatet kommer att användas för att kartlägga vilket behov av information och stöd personer som genomgått en obesitasoperation har. Enkäten kommer att sammanställas och resultatet kommer att användas på vår hemsida, i våra sociala medier, samt i press och kontakt med våra bidragsgivare - i syfte att sprida information och kunskap om vilka vårdförbättringar som behövs enligt patientgruppen.

https://sv.surveymonkey.com/r/eftervard

Idag besökte vår verksamhetsutvecklare och Generalsekreterare Överviktsenheten i Stockholm. Vårt uppdrag är att besöka och etablera samverkan med alla landets kirurgiska och medicinska mottagningar. Läs gärna mer hur Överviktsenheten i Stockholm arbetar. Vi ser framemot ett fortsatt samarbete.

https://www.overviktscentrum.se/

Idag släpper vi den första patientberättelsen som handlar om vilka funderingar en kan ha gällande beslutet att opereras.

Efter att ha intervjuat flera personer som har genomgått en obesitasoperation har vi börjat sammanställa fiktiva patientberättelser. Det innebär att berättelserna är "påhittade" utifrån intervjuerna, men att tankarna och känslorna är verkliga.

Dessa berättelser är en del av vårt 3-åriga projekt som handlar om att öka patienters egenmakt samt öka kunskap om och lyfta patientperspektivet.

Det finns både positiva och negativa erfarenheter av obesitasoperationer. Vi vill lyfta de olika patientperspektiven som finns. Detta är den första berättelsen som vi släpper och vi kommer att publicera fler berättelser med andra patientupplevelser.

Det är viktigt att lyfta alla de känslor och funderingar som kan finnas kring en obesitasoperation. Vi tror att många kan känna igen sig och just därför är dessa berättelser viktiga.

Tack till alla som ställt upp på intervju och som delat med sig av sina erfarenheter!

Ni hittar den första fiktiva här eller läs nedan

Under graviditeten gick jag upp över 40 kg. Jag tror det måste varit något med hormonnivåerna. För innan det var jag väldigt aktiv – sprang maraton och tränade agility med hundarna. Men sedan graviditeten har jag hållit på som alla andra och jojo-bantat, testat LCHF, viktväktarna, äggdieter och pulvershakes. Jag lyckades gå ner ungefär hälften av övervikten. Men så gick jag upp 5 kg, som sen blev 10 kg och till slut var jag tillbaka på ruta ett.

Jag hade tänkt på operation innan, men inte på allvar. Har ju sett TV-program där folk med fetma har opererats, så jag visste lite om det. Egentligen hade jag nog haft det i bakhuvudet ganska länge men tänkte alltid ”ska du verkligen göra det här? Är du verkligen en av dom som behöver det?”. Jag kände mig ganska misslyckad över att ha dom tankarna. Jag ville inte vara en sån som gör operation. Många tänker ju att man har ”fuskat” eller att man är lat som inte klarar av att gå ner i vikt själv.

Vid den tiden låg jag på gränsen för att bli godkänd för operation och jag gick redan hos en dietist. Jag hade lagt om min kost och börjat träna men gjorde inga stora framsteg. Så det var faktiskt hon som gav förslag på att vi skulle titta på det här med operation. Jag hade också en väninna som hade opererat sig, så jag pratade mycket med henne om det. Till slut bestämde jag mig för att jag skulle testa och se om det funkar. Jag tänkte ”om de godkänner mig, då kör jag – då gör jag detta”.

Jag tror det tog ett halvår från att min husläkare skickade remissen till att jag blev godkänd. Jag hade önskat att det hade kunnat gå lite fortare. Man gick ju och väntade. Det blev så utdraget när jag behövde vänta så länge för att få läkartid, sen tid hos psykologen och till slut med kirurgen. Men slutligen fick jag gå på infomöte med andra som skulle operera sig. Dom berättade litegrann hur ingreppet skulle gå till och vilka som är dom vanligaste komplikationerna. Jag minns att jag var livrädd när jag begav mig in i det här. Där tycker jag att det hade varit bra att ha ett individuellt möte med dietisten eller psykologen så man får möjlighet att ta upp de frågor som man skulle vilja ställa. Jag kommer ihåg att jag tvekade en vecka innan operationen och tänkte ”jag vill inte det här längre”. Där hade jag önskat att någon hade fångat upp mig och gett mig stöd.

Men min familj har varit ett fantastiskt stöd och jag har fått mycket hjälp från min väninna som har gått igenom samma sak. Utan dom vet jag inte vad jag hade gjort. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det både är en fysisk och psykisk resa. Det är lätt att fokusera på vad som kommer hända rent fysiskt, men att man glömmer känna efter hur det känns mentalt. Det är som när man föder barn – man har full koll på vilken vecka man är i och hur fostret utvecklas. Allt det som händer sen tänker man inte på. Och så står man där plötsligt med barnet i famnen och googlar hur man byter blöjor.

Vi måste tyvärr informera om att föreläsningen "Att leva med en kronisk sjukdom" den 17/2 i Västerås bibliotek kommer ställas in på grund av sjukdom. Om ni har fått kontakt med någon som du vet hade tänkt komma får du gärna informera dom att det är inställt, men att föreläsningen kommer bli framflyttad. Så håll er uppdaterade så återkommer vi så snart vi bara kan med datum, för det här vill ni inte missa!

Idag har HOBS tillsammans med Joanna Uddén Hemmingsson ordf för SFO och Torsten Olbers Ordf SFOK träffat socialstyrelsen för ett dialogmöte då Socialstyrelsen kartlägger och analyserar behov av nationella kunskapsstöd inom området övervikt och fetma/obesitas.

Obesitas är en allvarlig kronisk sjukdom folksjukdom, som ökar risken för andra kroniska sjukdomar samt innebär förlorade levnadsår. Det finns idag omfattande ny kunskap som visar på svårigheter med att själv hantera sin sjukdom. Samtidigt är vården av sjukdomen både otillräcklig och ojämlik. Alldeles för få patienter får rätt vård i rätt tid. Det saknas även nationella riktlinjer och nationell kunskapsstyrning för behandling av obesitas. Många personer med obesitas känner idag en stor besvikelse gentemot sjukvårdens förmåga att förstå och hjälpa dem. 

Med bakgrund av denna problembeskrivning är HOBS medarrangör till ett vetenskapligt seminarium, onsdagen den 4 mars kl. 17:15-20:15.

Plats: Scandic Continental Vasagatan 22, Stockholm. ni hittar inbjudan här 

Frågor som kommer att belysas är följande: 

  • Varför är det svårt att själv hantera sin obesitas?
  • Fysologin bakom obesitas?
  • Patientens perspektiv?
  • Vad gör obesitasvården idag, och hur vill vi se den framtida vården?
  • Vad behövs för tillgången till obesitasvård ska bli bättre och mer jämlik?


Obesitas komplexicitet, behov av bättre tillgång och mer jämlik vård samt avsaknad av nationella riktlinjer/kunskapsstyrning gör att flera aktörer behöver bidra för att förbättringar ska kunna bli verklighet i obesitasvården.

Arrangörerna SFO (Svensk Förening för Obesitasforskning,) SFOK (Svensk förening för obesitaskirurgi), HOBS (Hälsa oberoende av storlek), Navamedic – ett läkemedelsföretag, Novo Nordisk – ett läkemedelsföretag, Johnson & Johnson – ett medicintekniskt företag och Medtronic – ett medicintekniskt företag, bjuder in till vetenskapligt seminarium om obesitas i samband med World Obesity Day den 4 mars.