Vi närmar oss slutet av 2023 och HOBS kan blicka tillbaka på ännu ett händelserikt år. Vi vill börja med att rikta ett stort tack till er medlemmar som gör vårt arbete möjligt! Vi vill också tacka alla sakkunniga som ingår i våra expertgrupper, ungdomar som är engagerade i ungdomsgruppen, volontärer som gör vår stödverksamhet möjlig och deltagare i fokusgruppen som bidrar med det viktiga patientperspektivet i olika sammanhang.
Under året som gått har såväl diagnosen som behandlingen av obesitas uppmärksammats i betydligt högre utsträckning än tidigare. Överlag är detta mycket positivt, men vi ser också hur gamla missuppfattningar och fördomar uttrycks av såväl företrädare för vården som i media och av beslutsfattare. Gång på gång har HOBS behövt påtala felaktigheter och lyfta fram korrekt fakta.
Fortfarande förekommer allvarlig stigmatisering och diskriminering av patienter med övervikt och obesitas. Det visar inte minst de två undersökningar HOBS genomfört under 2023, om bemötande inom vården och på apoteket. Undersökningarna kommer resultera i två rapporter som släpps under våren 2024.
Föreläsningar och Obesitas Sverige-vecka
Men det finns också mycket vi kan glädjas över från året som har gått. HOBS föreläsningar har haft fler anmälda än någonsin tidigare. Många är med live på Zoom och ännu fler utnyttjar medlemsförmånen att kunna se de inspelade föreläsningarna i efterhand. Föreläsningarna har handlat om bland annat om PCOS, hetsätningsstörning, NPF-diagnoser och obesitas samt läkemedel för obesitas.
Obesitas Sverige-veckan 2023 innehöll föreläsningar med några av Sveriges ledande experter och sakkunniga inom frågor som rör obesitas och övervikt och fick ett mycket positivt mottagande. HOBS ser fram emot att bjuda in till en liknande vecka under 2024. Markera gärna redan nu vecka 10 i kalendern, då HOBS planerar att bjuda in till intressanta lunchföreläsningar under hela veckan.
Stödverksamhet och skolprojekt
Vi är mycket glada över att vi under hösten, tack vare ökade anslag från Folkhälsomyndigheten, har haft möjlighet att utöka öppettiderna i vår stödverksamhet och hålla chatten öppen alla vardagar kl 11-13. Vi märker framför allt en ökning i antalet barn och unga som chattar med HOBS volontärer på sin lunchrast.
Att minska stigmatisering och viktmobbning i skolan är en viktig fråga för HOBS som sedan 2022 driver projektet Jag räknas med finansiering från Allmänna arvsfonden. Den första delen av den digitala utbildningen för skolpersonal, som handlar om barnobesitas och viktmobbning, har blivit mycket uppskattad. Under 2024 utökas utbildningen med en scenariobaserad del. Läs mer på hobs.se/jagraknas.
Patienternas röster
En av HOBS viktigaste uppgifter är att lyfta patienternas egna röster, som ofta försvinner i den allmänna debatten och beslutsfattarnas samtal. Vi arbetar för att den som lever med och mår dåligt av obesitas ska ha tolkningsföreträde kring sin egen sjukdom. Läs gärna några av patienternas berättelser på hobs.se/mystory.
Utbildningar för vården
Ett annat viktigt område för HOBS är att samarbeta med och utbilda vården för att öka kunskapen om hur vår patientgrupp önskar bli bemött och för att motverka diskriminering och stigmatisering. Under 2023 har vi hållit en rad föreläsningar och besökt många verksamheter för att dela med oss av kunskap och erfarenheter. Vi har även tagit fram en digital utbildning för vården om obesitas och psykisk ohälsa.
HOBS påverkar
HOBS arbetar också för att beslutsfattare på olika nivåer ska få en ökad förståelse för obesitas, som en komplex och kronisk sjukdom, och tillföra resurser som gör det möjligt för våra patienter att få en evidensbaserad och jämlik vård. Under året har vi deltagit i en rad betydelsefulla sammanhang och fört dialog med beslutsfattare och makthavare på alla nivåer i samhället.
Du behövs!
Vi är otroligt glada över att vi i tider när många andra organisationer tappar i medlemmar under hela året sett en tillströmning av nya medlemmar. Det är tydligt att HOBS arbete är viktigt och vi behöver göra ännu mer! Men för att kunna göra det måste vi bli ännu fler medlemmar. För bara 50 kronor om året gör du det möjligt för HOBS att fortsätta göra patienternas röster hörda. Det handlar inte om pengarna i sig, utan om antalet personer som ställer sig bakom HOBS arbete. Det påverkar bland annat vilka bidrag vi har möjlighet att söka. Kan du hjälpa oss med det är vi mycket tacksamma. Läs mer om hur du blir medlem på hobs.se/blimedlem.
Du som är medlem får bland annat gå kostnadsfritt på de föreläsningar vi arrangerar. Du får också delta i flera aktiviteter för medlemmar, såsom medlemsträffar och våra stödgrupper, till exempel för personer som genomgått bariatrisk kirurgi.
Tillsammans kan vi bidra till ett samhälle med mindre stigma och diskriminering av människor med större kroppar och allas rätt till jämlik, evidensbaserad och subventionerad vård!
Vi önskar dig en fortsatt glad december och ett gott nytt år!
Så motiverade en tjänsteperson med anställning på Kultur, arbete och folkhälsa i Höörs kommun varför det inte var lämpligt att sätta upp en affisch med information om stödverksamhet för personer med obesitas och övervikt i kommunens idrottshallar.
Medarbetaren skrev vidare: "Vi tycker inte att idrottshallar och simhallar är lämpliga ställen för denna typ av information, inte rätt målgrupp.”
Tyvärr är detta en inställning som många som lever med övervikt och obesitas möts av och vi på HOBS kan inte nog understryka hur stigmatiserande och okunnigt svaret från medarbetaren i Höörs kommun är.
Hela 52% av Sveriges befolkning lever med övervikt eller obesitas. De vistas på alla platser där människor i allmänhet vistas, inklusive idrottsanläggningar. Det finns en stereotyp bild av att personer som lever i en större kropp aldrig ägnar sig åt fysisk aktivitet.
HOBS antar att det är den fördomen som medarbetaren misstar för en sanning. Eftersom medarbetaren i fråga arbetar med bland annat folkhälsa ser vi detta som extra allvarligt.
I idrottshallar och simhallar vistas dessutom många barn och unga och vi vet hur viktigt det är att fokusera på inkluderingen och rörelseglädje. I synnerhet för barn med ett högre BMI, som ofta upplever dessa platser som extra tuffa att vistas på. Att vuxna föregår med gott exempel är viktigt för att motverka den viktmobbning många barn och unga utsätts för.
När HOBS kontaktade sektorschefen för Kultur, arbete och folkhälsa, för att lyfta frågan menade hon att det endast skett en misstolkning och att det medarbetaren menade var att det inte var lämpligt att sätta upp dessa affischer i idrottshallar där det inte finns bemanning.
Då inget i medarbetarens meddelande nämnde detta ser HOBS det som ett försök att bortförklara och släta över att en medarbetare diskriminerat en utsatt målgrupp.
Önskvärt vore istället att händelsen fungerade som en väckarklocka om att kommunens arbete med att motverka kränkning och diskriminering inte nått ut till alla medarbetare och att vidta åtgärder för att något liknande inte ska ske igen.
Höör har en högre förekomst av obesitas jämfört med andra kommuner i Skåne och Sverige. Totalt 19,34 % av befolkningen i Höör har enligt den senaste folkhälsostatistiken obesitas, att jämföras med 17,77 % i Skåne som helhet och 16% i Sverige. Andelen män med obesitas i Höör är 23,69 %, vilket är en mycket kraftig ökning från 13,8 % 2012.
Sjukvårdspersonal ska inte behöva anmäla patienter på migrationspolitiska grunder. Stoppa angiverilagen nu, skriver debattörer från flera patientorganisationer.
Trots omfattande kritik går regeringen vidare med utredningen om att offentligt anställda ska ange papperslösa. Det är emellertid oförenligt med grundläggande mänskliga rättigheter och skulle urholka rätten till vård. Sjuka människor som avstår vård på grund av rädsla riskerar att fara illa och samhället riskerar ett förtroendetapp för sjukvården.
Det förslag om en anmälningsplikt för anställda i offentlig sektor, som kommit att kallas angiverilagen, har varit föremål för intensiv debatt sedan Tidöavtalet undertecknades.
Som representanter för patienter och närstående menar vi att det är viktigt att granska utredningsdirektiven ur ett patientperspektiv och analysera dess potentiella påverkan på patienters integritet och rättigheter. Vi vill framför allt lyfta två centrala aspekter:
- Människor ska kunna söka vård utan att vara rädda för att bli anmälda av sjukvårdspersonal.
- Sjukvårdspersonal ska inte behöva anmäla patienter på migrationspolitiska grunder.
Sverige har länge varit känt för sin välfärdsmodell och sin strävan att erbjuda tillgång till sjukvård för alla, oavsett medborgarskap eller uppehållstillstånd. Alla har rätt till nödvändig vård som inte kan vänta i ett akut läge.
Dessa principer har varit avgörande för att säkerställa att alla invånare kan leva ett hälsosamt liv, att medicinska tillstånd inte förvärras på grund av utebliven vård och att samhället inte riskerar att drabbas av utbrott av smittsamma sjukdomar som inte behandlas i tid.
Modellen bygger på ett system där patienter kan känna sig trygga. En allvarligt sjuk människa som i sin nöd kommer till akuten eller vårdcentralen ska mötas av vårdpersonal som alltid har personens hälsa som det främsta målet; personal som har respekt för människovärde och patientens integritet. Det är en förutsättning för att patienten ska kunna prata öppet om sina symtom, sin situation och sin medicinska historia – något som i sin tur är helt avgörande för att patienten ska få effektiv och god vård som gagnar både den enskilde och samhället.
Sveriges riksdag har beslutat om en plattform för de etiska principer som styr prioriteringarna inom hälso- och sjukvården. Den bygger på tre grundläggande principer om människovärde, behov och solidaritet, samt kostnadseffektivitet – varav människovärdesprincipen är den högst prioriterade.
Principerna har dessutom blivit en del av Hälso- och sjukvårdslagen, som i tredje kapitlet första paragrafen stadgar att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde.
Sverige är enligt lag och internationella åtaganden skyldigt att se till att vissa grundläggande rättigheter för papperslösa tillgodoses. Skulle angiverilagen implementeras bryter den mot Barnkonventionen och Funktionsrättskonventionen och man ändrar dessutom sekretessreglerna inom hälso- och sjukvården, det vill säga genomför en förändring av tystnadsplikten.
Som patientföreträdare vet vi dessutom av egen erfarenhet att sjukvården redan är hårt belastad och har stora utmaningar framför sig. Fokus får aldrig ligga på att agera gränspolis, utan fokus måste förbli på kärnverksamheten och patientens bästa.
Sammanfattningsvis finns det risk för att en angiverilag underminerar förtroendet för vårdsystemet. Sjuka eller skadade personer ska aldrig behöva vara rädda för att söka vård. Det spelar ingen roll vilket land vi kommer ifrån, vilken religion eller juridisk status vi har. Sjukvården ska prioritera dem som har störst medicinska behov. För oss är alla människors lika värde grundbulten i hela sjukvårdssystemet. Stoppa angiverilagen nu!
Mikaela Odemyr, ordförande, Astma- och allergiförbundet
Susanne Dieroff Hay, ordförande, Bröstcancerförbundet
Thomas Magnusson, ordförande, Diabetes Sverige
Helena Conning, medgrundare, Forum Spetspatient
Nicklas Mårtensson, ordförande, Funktionsrätt Sverige
Lise Lidbäck, ordförande, Neuroförbundet
Lars-Ingvar Johansson, vice ordförande, Nätverket mot cancer
Margareta Haag, patientrepresentant, regeringens arbetsgrupp för precisionsmedicin och ATMP inom samverkansgruppen för hälsa och life science 2020-2022.
Peter Carstedt, patientrepresentant, regeringens samverkansgrupp för hälsa och Life science 2020-2022
Sara Riggare, patientrepresentant, regeringens samverkansgrupp för hälsa och Life science 2016-2022.
Lotta Håkansson, ordförande, Reumatikerförbundet
Anders Åkesson, ordförande, Riksförbundet Hjärt Lung
Jenny Vinglid, generalsekreterare, Riksförbundet HOBS
Maria Westerlund, ordförande, Riksförbundet Sällsynta diagnoser
Anna Bergkvist, ordförande, Sköldkörtelförbundet
Den senaste tiden har vi sett en hel del diskussioner i media kring vinstdrivande bolag som tjänar pengar på att skriva ut läkemedlet Ozempic till personer som inte har typ 2-diabetes. Ofta med hänvisning till att det beror på en bantningstrend från Hollywood och en fåfäng önskan om att bli smalare.
I Aftonbladets ledare den 2 mars skriver till exempel Zina Al-Dewany “En trend som började i Hollywood har letat sig in till vanliga Svensson som vill gå ner i vikt.”
I en krönika i Expressen den 28 februari skriver till exempel Fanny Svärd “Ätstörning i en spruta. Hollywoods nya favoritdrog är en diabetesmedicin som får kilona att rasa.”
HOBS har vid flera tillfällen försökt få replik på dessa ledare och artiklar och att få debattinlägg publicerade, men nekats.
Naturligtvis är det problematiskt både med nätläkare som skriver ut läkemedel på tveksamma grunder och med den vikthets som båda tidningarna lyfter. Men vad som helt missas i all rapportering kring ämnet är alla de patienter som varje dag hör av sig till oss på patientorganisationen HOBS, Hälsa oberoende av storlek, och är förtvivlade för att de inte får hjälp från vården.
Patienter som lever med den komplexa och kroniska sjukdomen obesitas och som verkligen kämpar för att få bli friska. Patienter som har testat allt och som lagt enorma summor på olika dieter och kurser hos vinstdrivande viktminskningsföretag. Patienter som gråtande har gått från den offentliga vården med budskap som “Men det är bara att skärpa dig! Ät lite mindre och rör dig mer så löser det sig.”
Att reducera dessa patienters kamp för att få behandling för sin sjukdom till att det skulle handla om en bantningstrend visar på en stor oförståelse för sjukdomen obesitas. Vad det handlar om är patienter som mår mycket dåligt på grund av sin sjukdom och hur den påverkar deras vardag.
Patienter som lider varje dag och som har gjort det i flera år. Som gör det för att vi inte har en fungerande obesitasvård i Sverige eller subventionerade läkemedel att tillgå, och för att köerna till de få mottagningar som finns är så långa.
HOBS har i flera år flaggat för att Sverige inte har inte en jämlik och fungerande vård för patienter med obesitas. Det är bland annat detta som lett till att vinstdrivande företag nu tagit över "ansvaret" för att behandla denna målgrupp som beslutsfattare i åratal har nekat resurser för vård. Behandlingen finns inom offentlig sjukvård idag, men oftast behöver du vara riktigt sjuk för att få tillgång till den, om ens då. Dessutom lägger många patienter stora summor på läkemedel för att de inte är subventionerade.
Är det då de privata vinstdrivande företagen vi ska klandra? Eller ska vi snarare rikta vår blick mot de beslutsfattare som inte har tagit problemet på allvar? Som inte tillsatt tillräckliga resurser för obesitasvård eller tagit beslut om att låta fler läkemedel vara subventionerade.
Dömandet riktas också mot patienterna själva och vi ser hur två behövande patientgrupper ställs mot varandra. Ozempic är ett diabetesläkemedel som är subventionerat. Exakt samma läkemedel, men i lite högre dos och under ett annat namn, är godkänt för behandling av obesitas, men det är inte subventionerat.
Vi på HOBS vill ha svar på vad beslutsfattarna gör för att hjälpa den här patientgruppen. Vi har i flera år påtalat att det är hit vi är på väg. Det handlar inte om att vi förespråkar vinstdrivande vårdföretag. Det handlar inte heller om att vi förespråkar en vikthets eller ett ohälsosamt smalhetsideal. Inte heller förespråkar vi vissa läkemedel eller behandlingar över andra.
Vad det handlar om är att vi anser att alla patienter som lever med diagnos obesitas, efter informerade samtal med sin läkare, ska ha rätt till evidensbaserade och subventionerade läkemedel. Precis som patienter med andra diagnoser har.
Om och om igen blir vi på HOBS kontaktade av förtvivlade föräldrar som kämpar för att deras barn ska få tillgång till den vård de har rätt till. Det handlar om barn med obesitas grad 2 med stor risk att inom en snart framtid utveckla allvarliga följdsjukdomar. Trots det får de ingen hjälp.
Det senaste fallet handlar om ett 8-årigt barn i Blekinge som, trots obesitas grad 2 (sjuklig obesitas) och föräldrar som vädjar om hjälp, nekas vård av regionens barnklinik. I sitt svar på remissen skriver verksamhetschefen att de inte erbjuder någon sammanhängande obesitasvård och att kliniken enbart har en “obesitasintresserad läkare”.
Patienten i fråga har ett IsoBMI på över 35. Ett flertal studier visar att redan för barn med ett IsoBMI som överskrider 30 uppstår risk för extremt allvarliga följdsjukdomar.
HOBS har även blivit kontaktade av vårdnadshavare till ytterligare två barn i Blekingen som beskriver en liknande situation. Men fallen är inte unika för Blekinge, utan på HOBS får vi varje vecka höra vittnesmål från föräldrar runt om i Sverige som kämpar för att deras barn ska få tillgång till en fungerande vård.
Föräldrar som ser sina barn bli allt sjukare i sin sjukdom, med en vikt som skenar och ett psykiskt dåligt mående. Föräldrar som möts av långa vårdköer och, om de till slut får tillgång till vård, får långt mycket färre än de 26 vårdkontakter per år som riktlinjerna rekommenderar för en fungerande behandling.
I de nationella riktlinjerna för vård av obesitas som släpptes 2022 slår Socialstyrelsen fast att barnobesitas är en komplex och kronisk sjukdom som kräver behandling. Det är en stark och tydlig signal om att detta är en sjukdom som ska prioriteras och resurssättas.
Redan 1997 fastslog WHO att obesitas är en sjukdom och de svenska diagnoskriterierna kom 2013. Trots detta har vi 2023 ett stort antal barn i Sverige som inte får den vård de behöver för att kunna få en jämlik och hälsosam start i livet. Barn som med stor sannolikhet kommer bära med sig sin sjukdom in i vuxenlivet med kraftigt ökad risk för en rad allvarliga följdsjukdomar, såsom diabetes typ 2, hjärt- och kärlsjukdomar, 13 olika former av cancer samt psykisk ohälsa.
Trots det kan en verksamhetschef på en svensk barnklinik år 2023 neka en patient med obesitas grad 2 vård med hänvisning till remissindikationer som säger att enbart barn med mycket hög risk för komplikationer eller etablerade komplikationer kan tas emot.
Vi hör ofta att detta sker främst i norra Sverige, men HOBS har åtskilliga exempel på när det också sker i väl fungerande sjukvårdsregioner, såsom Blekinge som tidigare haft en fungerande behandling av barn med obesitas.
Riktlinjerna är glasklara - barn med obesitas ska erbjudas behandling - så HOBS måste fråga var det då brister. Är det verksamhetschefen på den enskilda kliniken som prioriterar bort de här barnen? Är det beslutsfattarna som inte tillsätter tillräckliga resurser?
Vi måste också fråga oss om det inte i grunden handlar om synen på obesitas som en självförvållad diagnos. Att det är något patienten själv och dess vårdnadshavare ska kunna lösa på egen hand.
När vi ser oss om i Sverige 2023 kan vi konstatera att det synsättet inte fungerar, utan tvärtom bidrar till allvarlig skada för många barn. Vi ser att andelen barn med obesitas bara fortsätter att öka. Något som kommer få stora konsekvenser i form av skenande kostnader på samhällsnivå och stort lidande på individnivå.
Den 6-10 mars pågår HOBS Obesitas Sverige-vecka med en rad föreläsare som bland annat lyfter den viktiga frågan om tillgång till vård, kopplingen mellan obesitas och följdsjukdomar och hur samhället bidrar till barnobesitas. Läs mer om veckan och alla föreläsningarna på hobs.se/obesitasvecka.
Det budskapet skickar HOBS generalsekreterare Jenny Vinglid till vården i en krönika som publicerats på doktorn.se med anledning av World Obesity Day den 4 mars. Du hittar länk till krönikan i dess helhet här.
Jenny Vinglid frågar hur det i vårdsverige 2023 fortfarande kan vara helt accepterat att stigmatisera en patient med en komplex och kronisk sjukdom. En sjukdom som är en av de största folksjukdomarna i både Sverige och resten av världen.
Med anledning av World Obesity Day arrangerar HOBS under hela vecka 10, den 6-10 mars, en rad lunchföreläsningar som bland annat lyfter stigmatisering och bemötande inom vården. Läs mer på hobs.se/obesitassverigevecka.
.png)
I slutet av 2022 sände Ica en reklamfilm som nu har fällts av Reklamombudsmannen. Många tittare anmälde reklamen, då de upplevde att den spädde på en stereotyp bild av personer med ett högre BMI.Även HOBS fick ta emot många mejl och samtal från ledsna och arga medlemmar och vi tog direkt kontakt med Ica för att förmedla HOBS och medlemmarnas syn.
Tyvärr är detta inget unikt för Ica utan vi ser varje dag hur stora vinstdrivande företag i sin marknadsföring spär på fördomar som finns mot personer med ett högre BMI. Man ser inte sin roll och tar inte ansvar för att motverka den felaktiga bild som förmedlas som är baserad på fördomar.
Detta sker varje vecka i media. Vi ser det till exempel i hur artiklar om övervikt eller obesitas bildsätts med en närbild på en stor mage med en påse chips framför eller en mun full med godis. Detta är stigmatiserande bilder som förstärker fördomar.
I populärkulturen beskrivs ofta personer med ett högre BMI som korkade eller lata. Vi vet att de här bilderna har betydelse och att diskriminering är vanligt. Det är till exempel svårare att få ett jobb om du har ett högre BMI. Även inom vården ser vi ett dåligt bemötande av personer med ett högre BMI, baserat på fördomar.
HOBS har i snart 30 år arbetat aktivt med att belysa och motverka denna stigmatisering. Vi har sett en viss förbättring, men ändå blir det fel, gång på gång. Vi är därför glada för att Reklamombudsmannen i det fallet valde att fälla reklamen.
Du som arbete inom reklam och media och önskar boka en föreläsning eller utbildning om icke-stigmatiserande kommunikation är välkommen att mejla info@hobs.se.
PCOS ger symptom som oregelbundna menstruationer, besvärande hårväxt, akne, infertilitet och viktuppgång.
Under 2022 genomförde HOBS en undersökning om PCOS ur ett patientperspektiv. Det framkom att patienterna upplever att deras PCOS orsakar ett stort lidande för dem. De mår framför allt dåligt av viktuppgången och den generande hårväxten, och många som inte kan bli gravida mår mycket dåligt över detta. Många som inte kan bli gravida blir dessutom nekade fertilitetsbehandling för att de har ett för högt BMI.
Trots detta lidande blir patienterna bemötta av vården som om PCOS vore något litet, och beskedet om diagnosen ges på ett icke-empatiskt sätt. Ofta får patienten ingen information om syndromet utan får höra att hen ska “gå hem och söka på nätet”. Det är också vanligt att patienten inte får någon behandling. Patienten får höra att hen behöver gå ner i vikt och att det kommer att göra att hen mår bättre, men hen får ingen hjälp med viktnedgång av vården.
PCOS betraktas därmed som ett problem som patienten enkelt kan lösa själv genom att välja att gå ner i vikt, istället för att det ses som en diagnos vården bör behandla. Skulden för syndromet läggs på patienten. Undersökningen visar tydligt att det finns en okunskap om såväl PCOS som övervikt och obesitas inom vården.
Du kan läsa HOBS rapport om PCOS här. Över 1000 patienter har svarat på vår enkät och 10 har intervjuats. Rapporten bygger på deras erfarenheter.
Programmet Biggest Loser är tillbaka i TV4s tablå och efter att ha tagit del av de två första avsnitten ser HOBS ett behov av att starkt markera mot ett program som gör underhållning av en komplex och kronisk sjukdom.
Kan vi ens föreställa oss att detta skulle kunna göras med någon annan diagnos? Biggest Loser cementerar alla de fördomar som patienter med diagnosen obesitas dagligen möts av i samhället, och tyvärr ofta även inom vården. Diagnosen framställs som självförvållad och beror på brist på viljestyrka och motivation. Den drabbade beskrivs som okunnig och i behov av någon som är bättre vetande och kan tala hen till rätta och visa vägen.
Vi ser en läkare som använder ett starkt kritiskt och ifrågasättande tilltal till deltagarna, som dessutom står avklädda i stark belysning uppe på en våg, i motsats till läkaren som är iklädd professionens vita läkarrock vilket ytterligare förstärker maktobalansen.
Läkaren beskriver riskerna med deltagarnas diagnos på ett sätt som går helt emot de läkaretiska principerna. Även om vi inser att detta är en överenskommelse som gjorts med deltagarna framgår detta inte i programmet. Tvärtom legitimerar det ett nedlåtande sätt att se på och tala till en patientgrupp som lider stort.
En av HOBS grundfrågor är att alla patienter ska bli bemötta med respekt och behandlade på ett sätt som stärker deras självtillit. Biggest Loser visar på motsatsen.
Obesitas är en diagnos som har komplexa orsaker; genetik, stress, sömnstörning, psykisk ohälsa, trauma och socioekonomisk status är bara några av de bakomliggande orsakerna till varför vissa personer utvecklar obesitas.
Det är tydligt att flera av deltagarna i programmet upplevt trauma och psykisk ohälsa, men trots att detta lyfts blir slutsatsen återigen att det handlar om brist på disciplin och motivation som gör att dessa människor valt att “äta sina känslor” istället för att ta tag i sina liv.
Vi ser hur en av deltagarna avslöjar läkarens fördomar när hon beskriver sig själv som en glad person. Hon är helt medveten om riskerna med sitt höga bmi, men tänker inte låta det påverka hennes humör och inställning till livet. Det kan läkaren inte acceptera utan han blir frustrerad och arg och verkar tolka det som att hon inte bryr sig om sin hälsa.
Detta visar på läkarens fördomar mot personer med svår obesitas. De ska inte vara glada, istället ska de tydligt visa att de mår dåligt och att de är oroliga för riskerna. Detta är också fördomar som denna patientgrupp ständigt möts av i samhället.
Deltagaren ifrågasätter och utmanar stereotyperna när hon säger att han inte behöver bli arg, att han kan tala till henne som en vanlig människa, att hon är inte dum, hon är väl införstådd med riskerna med sitt höga bmi och det är därför hon vill få hjälp att skapa en förändring.
Men istället för att lyssna till hennes legitima ifrågasättande vänds det mot henne. Hon får träffa en psykoterapeut som menar att problemet är hennes eget och att det handlar om att hon fastnar i sina känslor. I en scen, som på många sätt för tankarna till gaslighting, ska psykoterapeuten tala henne tillrätta och få henne att stanna kvar. Deltagaren gör det enda sunda i situationen och väljer att lämna en sjuk och skadlig miljö. Även detta vänds mot henne och läkaren argumenterar för att det handlar om att hon inte var redo för förändringen. Inte ett spår av självrannsakan eller ifrågasättande av sitt eget agerande från den upphöjda positionen.
Till detta kommer att vi från forskningen vet att den typen av viktminskningsprogram som används inom Biggest Loser sällan, faktiskt så gott som aldrig, fungerar. HOBS bad Ingrid Larsson, klinisk näringsfysiolog, docent, Regionalt obesitascentrum och enheten för klinisk nutrition vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, sammanfatta den forskning som finns på området. Du kan läsa hennes text HÄR.
Text: Ingrid Larsson, klinisk näringsfysiolog, docent, Regionalt obesitascentrum och enheten för klinisk nutrition vid Sahlgrenska universitetssjukhuset
Med anledning av att en ny säsong av svenska Biggest Loser-tävlingen (BL-t) börjat finns det skäl att se vad forskningen publicerat kring denna tävling.
Den aktuella forskningen baseras på den amerikanska versionen av programmet som också är programmets original. Det innebär att det är oklart huruvida detta urval av forskningen kring BL-t och dess resultat som presenteras i denna text kan generaliseras att gälla den svenska versionen av Biggest Loser-tävlingen.
Biggest Loser-tävlingen hade premiär 2004 i USA där programmet är ett i raden av lifestyle transformation reality-TV som handlar om obesitas (1). Tävlingen har som övergripande syfte att personer med svår obesitas minskar i vikt genom att utöva daglig hård fysisk aktivitet och en energirestriktiv kost, vid avskilt boende på en ranch i Kalifornien. Den person som uppnår störst procentuell viktminskning vinner tävlingen och får 250 000 amerikanska dollars (1).
I den svenska versionen ingår samma delar av avskilt boende under en tidsperiod, daglig hård fysisk aktivitet, energirestriktiv kost och tävlingsmomentet om störst procentuell viktminskning. Vinstsumman är 250 000 kronor.
Den person som varje vecka uppnått minst procentuell viktminskning får avbryta tävlingen och åka hem. I reklam för programmet uppges att det ”inte bara en kost- och träningsresa, det är även en mental resa.”. Man fokuserar även mer på deltagarnas välmående i 2023 års upplaga av BL-t.
Producenterna för den amerikanska originalet av BL-t menar att programmet verkar för hälsosamma levnadsvanor och att uppmuntra personer med obesitas att minska i vikt (1). Dessa anspråk torde vara rimliga om programmet ger kunskap om kostens roll vid viktminskning, effekt av fysisk aktivitet på vikt och hälsa samt information om sjukdomen obesitas och hur fysiologiska, psykologiska, sociala, genetiska, beteendemässiga samt ytterligare en lång rad faktorer interagerar med varandra och påverkar möjligheter att minska eller kontrollera vikten. Det verkar som om man kommit fram till att nackdelarna med Biggest Loser överväger fördelarna (1, 2).
I den svenska versionen av BL-t 2023 övervakas deltagarnas hälsa av legitimerad läkare, utbildad personlig tränare ger stöd och peppning under fysisk aktivitetspassen, dietist leder kostförändringen under tävlingens gång och psykoterapeut leder samtal om deltagarnas psykiska mående, arbete för beteendeförändring och förändrade tankemönster.
James O. Hill menar att BL-t marknadsför en orealistisk viktminskningsmetod som är ohållbar i längden (2). Det krävs hårt och konsekvent arbete över lång tid för att uppnå och bibehålla 10-15% viktminskning (2, 3). Den genomsnittliga viktminskningen som deltagarna erhåller per vecka kan leda till orealistiska förväntningar av tittarna av programmet, men kan också leda till att anti-obesitas attityder förstärks, exempelvis: ”Om de lyckas minska i vikt varför gör inte alla personer med obesitas samma sak som de gör?” (4).
Personer som är oroade över sin vikt tittar i högre grad på Biggest Loser och liknande program och uppfattar i högre grad att kroppsvikten som kontrollerbar (4) och att den som har viljestyrkan att minska i vikt kan göra det (2). Uppfattningen om att vikten är kontrollerbar av individen (eng. internal locus of weight control) spelar en avgörande roll i stigmatiseringen av personer med obesitas (1).
Det kan också innebära att man lägger ansvaret på den enskilda individen som ansvarig för sin egen vikt genom överintag av mat respektive stillasittande, när forskning visar att det är komplexa och interagerande samband som påverkar den enskildes förutsättningar att hålla vikten, minska eller öka i vikt.
Klos och medarbetare gjorde en systematisk innehållsanalys av 66 avsnitt av säsongerna 10 till 13 av den amerikanska BL-t (5). Under ett avsnitt var 85,2% av tiden relaterad till hård fysisk aktivitet, 13,5% handlade om kost och 1,2% handlade om annat. Från detta kan man få uppfattningen att fysisk aktivitet är den huvudsakliga faktorn för viktminskning och att vad man äter har mindre betydelse (5). Den aktuella forskningen säger att man inte kan minska i vikt med fysisk aktivitet och att energiintagsrestriktionen är avgörande. Det innebär att tittarna kan få en skev och osann bild om vad som krävs för viktminskning. Om denna innehållsanalys är applicerbar på 2023 års svenska version av Biggest Loser är inte känt och behöver i så fall studeras.
Det är även möjligt att BL-tävlingens tittare tror att man kan tala nedsättande om personer med obesitas eftersom programmet visar att med hjälp av ökad fysisk aktivitet och ändrade matvanor går det att minska mycket i vikt (1, 4, 6). Det finns en mycket omfattande forskning som fokuserar på individens beteende som den primära orsaken för obesitas och ignorerar sociala, ekonomiska och samhällsmässiga faktorer (6). Man föreslår även så länge media lägger skulden för obesitas på den enskilde individen kommer negativa stereotyper och viktstigmatisering existera (7).
Utifrån forskning om Biggest Loser-tävlingen ur ovan nämnda perspektiv riskerar programmet förstärka negativa stereotyper och viktstigmatisering till en grupp med en svår sjukdom med mycket hög, inte minst metabol och psykiatrisk samsjuklighet.
Referenser
- Yoo JH. No clear winner: Effects of The Biggest Loser on the stigmatization of obese persons. Health Commun 2013;28:294-303.
- Hill JO. Is “The Biggest Loser” Really a Big Winner or Just a Big Loser? Obesity Management 2005;October:187-188.
- Wing RR, Hill JO. Successful weight loss maintenance Ann Rev Nutr. 2001;21:323-341.
- Domhoff SE, Hinman NG, Koball AM et al. The effects of reality television on weight bias: An examination of The Biggest Loser. Obesity 2012;20:993-998.
- Klos LA, Greenleaf C, Paly N et al. Losing weight on reality TV: A content analysis of the weight loss behaviors and practices portrayed on The Biggest Loser. J. Health Communication 2015;20:639-646.
- Wikler, D. Personal and social responsibility for health. Ethics & International Affairs, 2002;16: 47-57.
- Weiner, B., Perry, R. P., Magnusson, J. (1988). An attributional analysis of reactions to stigmas. J Personality Social Psychology, 1988;55:738–748.